Är veganism och kommunism en omöjlig kärlekshistoria?

Går det idag att komma ut som vegan och samtidigt bottna i sin ideologiska övertygelse om att planekonomi är det finaste vi inte har? Nya matvanor kommer undantagslöst med en omvärdering av ens politiska ställningstaganden och för att inte tala om det egna jaget. Identitetskrisen blir ett faktum.

Det har tisslats och tasslats nere på stan den senaste tiden om att kommunismens motsvarighet till kapitalismens alldeles egna hjärt- och kärlsjukdom McDonald’s, Karl Marx, hade en ovillkorlig affektion för den danska köttindustrin. Om du läser Kommunistiska manifestet baklänges påminner texten omskakande mycket om en alkoholiserad grisbonde från danska landsbygden som predikar om att bacon är som godast när du kan urskilja en robust toppnot av antibiotika i stekoset och en ihållande eftersmak av lidande. 

I relativitetens ljus framträder en mindre smickrande bild av proletärernas ständiga poster boy. Vilket perspektiv en väljer i sin tolkning av det skrivna ordet är likt åsikter, i åtminstone Sverige, fritt. Därmed går det kanske inte att fälla en dom om vegan-kommunist-hybridens inkompatibilitet utifrån snacket som går. Nere på stan alltså.

Många veganer vittnar om att de “mår så himla mycket bättre nu”. Gissningsvis syftar de på en inomkroppslig frånvaro av animaliska produkter. Det kan såklart också handla om att den mest omtyckta grönsaken inom denna kosthållningsgrupp är marijuana. Att “må så himla mycket bättre nu” står i direkt konflikt med kommunism. För det finns ingen gräns för hur pissigt de mår, kommunisterna. På ett romantiskt sätt alltså.

Att öppet anta kommunism är kanske inte att likställa med ett socialt självmord i Sverige, men ett socialt självskadebeteende iallafall. Å andra sidan är det ingen som kommer att förvänta sig att du med framgång omsätter din åsikt i praktiken, just för att vi alla oavsett ideologi tvångsvaggas i kapitalismens otrygga famn. Men i samma stund som du antar veganism får du allt ta och löpa hela baljväxtlinan ut. Din omgivnings förväntningar blir orimliga att du handlar konsekvent och enligt veganismens alla regler. Du kommer tveklöst bli slaktad verbalt om du så mycket som kastar ett getöga på en skinnjacka i närmsta vintagebutik. Ja, faktiskt om du kastar ett getöga över huvud taget.

Vänta! Jag åt nog några dåliga edamame förut. Min havssaltpsykos håller på att avta och insikterna sköljer över mig. Inget lever mer i total symbios än veganism och kommunism. Att jag ens hade det i mig att ifrågasätta en självklarhet av den här uppenbarhetskalibern är oförlåtlig. Det där jag skrev om gräs förut, usch så lågt. Och att jag raljerade över att kommunister skulle må skit, det var ju bara pubertalt projicerande av mitt inre. 

Mitt självhat sprider sig i kroppen snabbare än en nyfrälst vegan hinner gå med i AFA. Jag måste omvärdera det egna jaget. Kanske. Om ni inom en snar framtid ser mig i köttdisken på ICA med en M-pin på bröstet så vet ni. Identitetskrisen är ett faktum.