Jag har separationsångest. Ett decennium lider mot sitt slut och ett nytt tar vid. Och fan. Fort tiden gick. Fort fort fort. Fortare än någon hinner säga “hur vi relaterar till passerad tid har ingen verklighetsförankring”. Och vad hände ens? Allt, menar vissa. Men jag är inte säker på om det är hela sanningen.
Det finns ju en möjlighet att allt inte alls hände under dessa tio åren. För när jag tänker till framstår det snarare som att det är motsatsen vi har att göra med. Inget verkar ha hänt.
En icke-händelse som är rejält på tapeten är såklart de enorma framsteg som gjorts för att sätta stopp för klimatkrisen. Mina tankar vandrar osökt till alla de viktiga beslut som tagits om globala reformer som gett omedelbar effekt. Hur politikerna lyckats jobba över nationsgränserna samt hur storföretag kunnat lägga sina vinstintressen åt sidan för ett högre syfte är bortom mitt förstånd. Men det är fan sjukt najs!
Det är också svinsoft med de solidariska vindarna som stormar satan runtom i västvärlden. Färre rassar och nassar kort och gott. Det är nästan som att vi tagit oss tid att rannsaka oss själva och sedan hängivit oss till empatins magiska kraft. En, enligt många, osannolik ideologisk utveckling. Det är nog banne mig en av mina favvo-icke-händelser under detta årtionde.
Insikten om att teknologi kan användas för att göra människor mindre olyckliga var inget vi praktiserade under 10-talet. Ja, alltså att den teknik som oundvikligen finns runtom oss faktiskt kan användas för att vi ska bli mer närvarande, mer hälsosamma och bara må lite bättre i huvvet och inte enbart finns till för att springa Illuminatis ärenden.
En annan grej som varken är särskilt viktig eller intressant är att inget har hänt med kvinnohatet. Det är intakt. Aja, vi ska inte dröja oss kvar här men jag tog med det nu när vi ändå är inne och grottar i detta.
På ett personligt plan så var nog den största icke-händelsen att jag tjänade grymma pengar på ett ännu grymmare jobb.
Oj oj, det är bra sentimentalt att återuppleva alla dessa o-händelser från det gångna decenniet. Inte undra på att det är svårt att slita sig, att ta farväl och dessutom vara helt fine med det. Separationsångest är på så vis inget mysterium. För ovissheten om vad som inte kommer att ske under det stundande 20-talet är läskig, men också lite spännande. Vad som helst kan inte hända. Och den som lever får inte se.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2019.
