En singel 1985, ett spår på ett samlingsalbum och en EP 1994 är allt vad världen hört av Peter Perrett sedan The Only Ones uppöstes eftertredje albumet och Perrett gled allt djupare ner i sitt heroin missbruk. Att han överlevde sitt missbruk är ett smärre under liksom det faktum att hans röst i dag faktiskt låter riktigt oanfrätt. Dessutom har han sin legendariska sarkasm i behåll. I titellåten, som är det enda ni egentligen behöver höra av det här albumet, sjunger han, med giftig självironi, "out of place, out of time, I return, interiorredesigned. They got me up again, so what?". Huvudet på spiken, onekligen. Han lever och han kan sjunga, det är det mest imponerande. Men utan det nerviga, febriga kompet från Kellie, Alan Mair och John Perry blir Perrettbara en personlig röst bland många andrmedan The Only Ones under treintensiva år besatt en magi som inget annat band.
Om någon skulle påstå att detta är i samma klass så är det antingen lögn, feltryck eller ett omdöme skuggat av en ovanligt blind nostalgi.
Skivbolag:
Artist:
