Magnus Uggla 1975. Ebba Grön 1979. Broder Daniel 1995. Håkan Hellström 2000. När man knockas av Den Stora Sömnens debut är frestande att jämföra med sådana riktningslösa och intensivt självförbrännande debutalbum som betydde precis allt både för sina upphovsmän och för sina fans. Men i eftertankens kranka blekhet kan vi konstatera att Den Stora Sömnen inte alls hör till den skaran.
"Finns det nån framtid för oss som apar efter?", undrar de halvvägs, och vid det laget är det ingen chockerande nyhet. Deras frenetiska pop och punk är extremt självmedvetet travesterande både musikaliskt och textmässigt, bara i inledande Förortsbarn hinner de till exempel väva in korrekta citat av Clash, Ebba Grön och Pistols. Å andra sidan härmar de briljant och fullt av glädje och punkfiness, ofta så pass subtilt mitt bland alla svordomar och droger att hovet inte ens lär märka antydningar om en prinsessas abort. Till och med grejen med en bonus-CD där Thorsten Flinck läser de mörka låttexterna, som borde varit osmakligt pretto, funkar. Men utan originalitet blir det ingen svensk punkklassiker, däremot en fantastisk goodtime-skiva som nästan flåsar självaste Matti Alkberg i nacken.
Nöjesguiden har försökt intevjua Den Stora Sömnen, men...
-- Vi valde att svara i gåtor.
En brud från Drottningholm eller en från Birmingham?
-- Blått blod eller rött hår... Om man säger såhär: you´ll never walk alone.
Litteratur eller musik?
-- Beat-poesi räddar oss från ensamheten.
Kvarnen eller creddig Konstfacks-fest?
-- Det är en fråga om att ta eller ge, vi föredrar att ge.
