Som John Farnham en gång sa: "You're the voice, try and understand it". Jag tror inte att han sa det till Anthony Hamilton men han borde ha gjort det. Det är alltid lika kul när någons gamla körsångare får göra egen karriär. Hamilton körade bakom D'Angelo på dennes [I]Voodoo[/I]-turné och vi var följaktligen några stycken som grät till honom redan då, den där kvällen på Cirkus år 2000. 90-talet ägnade Hamilton mest åt att se skivbolag som han kontrakterats av gå i konkurs. Men efter ett gäng inhopp på andras (Nappy Roots, 2Pac, Roy Hargrove med flera) låtar så är det nu dags för den riktiga albumdebuten på Jermaine Dupris So So Def-etikett.
Neosoul har blivit mer av ett skällsord än en beskrivning av någonting nytt som låter gammalt. "It's not neo. When I think of neo, I think of neon, like it's gon' glow in the dark or something. My shit ain't glowin' in the dark. It's just really good music", säger Hamilton surt på sin hemsida. Och visst är det riktigt bra musik. Som ibland över-glänses av en magnifik röst som pendlar mellan att vara Harlems mörkaste och ljusaste och jag tänker direkt på svenska sångerskan Linn och hennes breda register. Mestadels är det här stor soul som på alla plan tenderar att klämma fram glädjetårar ur en blödig recensent. [I]Better Days[/I] och [I]Float[/I] är två sådana låtar.
Skivbolag:
Artist:
