Olivia

Så bra är den norska pizzakedjans första svenska satsning. 

I Sverige har det alltid varit ett problem när restaurangkedjor med fokus på pizza försökt etablera sig. Överallt, på alla små pizzerior i hela landet, ser det nämligen ganska likadant ut vare sig du besöker ett ställe i Ystad eller Haparanda. Skillnaderna märks först när en går till de restauranger som serverar lite finare pizza, ni vet de som marknadsför sig med meningar som ”italiensk hantverkspizza från med de finaste ingredienserna influgna från Neapel”. Ungefär så låter det från nyöppnade Olivia som slagit upp sina portar i början av Avenyn. Pizzakedjan från grannlandet Norge har sett stora framgångar där och nu har de tagit sina finpizzor till Göteborg.

Eftersom norrmännen och norskorna är de som enligt undersökningar konsumerar mest pizza per person i världen kan en tänka sig att de kan det här med deg, sås och ost. De kan i alla fall inreda vackert för att sälja in den, för inne i deras lokaler på Kungsportsavenyen 1 är det rätt så flådigt. Troligtvis ser det ungefär likadant ut på deras norska restauranger, men det är bara en gissning. När vi besöker Olivia ser det fullt ut för att vara en söndagskväll i alla fall, vilket vi märker är främst för att gästerna strategiskt placeras i de två fina inglasade serveringsutrymmena som vätter ut mot gatan. 

Där placeras även vi bland grönskande inredning och mjuka soffor. Menyerna vi presenteras med har en tydlig känsla av att vara sådana som en får hos kedjor, lite plastiga och ganska smockfulla med alternativ. Här är det nämligen inte bara pizza, utan rätterna sträcker sig brett över det italienska spektrat. Eftersom att det är pizzan de gjort sig ett namn för är det dock det vi vill ha, men det slinker med en klassisk caprese samt en burrata med körsbärstomater till förrätt. Servicen är trevlig, om snudd på för effektiv faktiskt, vilket ger ett stressat intryck trots att det inte är en smockfull kväll. De kör på ett system med handdatorer som beställningarna skickas genom, och den första kontakten med servitrisen som tar vår beställning blir vår enda. Den senare blir med en annan servitör som, lite förvånande men ändå förväntat, pratar norska.

När vi ätit upp vår ost och våra tomater går vi alltså på huvudrätterna. Valet faller på en pizza med svamp, tryffelkräm och ruccola och en med återigen allas favoritost just nu - burrata. Tyvärr är burratan inte i det allra krämigaste laget fastän den är god, men tryffelpizzan imponerar genom att inte kännas allt för tung som det ofta kan bli. Smaken av tryffel är definitivt toppnoten i allt som smaklökarna registrerar men utan att bli allt för mastigt.

För en trevlig, lite lyxigare pizzakväll ute i en fin miljö är Oliva ett jättebra alternativ. Priserna känns definitivt representativa för en restaurang med sina rötter i Norge och sin adress på Avenyn, dock utan att gå över i absurda summor. Som ett mer förfinat Cyrano med mer att erbjuda än bara pizza ungefär. Kanske kan denna norska pizzakedja faktiskt lyckas med det omöjliga att etablera sig i det här landet? Starten bådar hyfsat gott i alla fall.