Lokalen som Walk in the park inhyses i har ofta och många gånger bytt skepnad. Än så länge verkar det dock gå bra för restaurangen som serverar scrocchiarella, tjockbottnade bröd med toppings som liknar pizzor, i en parkliknande miljö inomhus.
När en går förbi restaurangen på nedre Linnégatan är det svårt att se vad som försiggår där inne. Det är nämligen rätt så övertäckt med rankor av gröna plastblad som slingrar sig överallt, så att föreställa sig hur lokalen ser ut innan en stigit in är svårt. Så fort en väl tagit sig över tröskeln och förbi den lilla häcken som ramar in restaurangen är det en ovanlig men riktigt trevlig syn. Här har det inte sparats på krutet för att få till en känsla av utomhus fast inomhus.
Enorma palmer sträcker sig upp i taket, borden påminner om picknickbord och längst in i hörnet står en mysigt inramad pergola med några sittplatser. Eftersom vi endast är två i sällskapet som tagit oss hit på en måndag blir vi tyvärr inte placerade där av servitrisen, utan under en av de enorma palmerna. Det är bara vi och ett annat sällskap i lokalen för kvällen, men när vi veckan innan försökt slinka in på en tisdag var det helt omöjligt.
Då vi inte känner oss särskilt stökiga så bestämmer vi att varsin cocktail räcker till måltiden. Beslutet om vilken det ska bli är dock inte lätt, eftersom deras lista med signaturdrinkar låter lockande från första till sista. Vi bestämmer oss för en som smakar skog och en som smakar dunge, vilket är en gin och tonic med älgört och en whiskeydrink med roskvitten. Klokt gjort visar det sig, eftersom de både är tilltagna i storlek och smakar riktigt gott. Samtidigt som vi börjar sippa på drinkarna beställer vi även in en burrata med tomater och basilikasås att dela på. Ska en få i sig en pizza är det bäst att spara på utrymmet i magen, resonerar vi.
När burratan, som är krämig och fin, väl slukats är det dags för huvudrätterna att göra entré. Även här är beslutet svårt att fatta. Det är bland alternativen av toppingar för sin scrocchiarella. Valet står mellan något i stil med en vanlig pizza med smält ost och annat, eller kalla toppings. Beslutet faller på en av varje i mellanstorlek.
De tjocka pizzorna som väl landar framför oss ser helt otroliga ut. Den ena är toppad med mozzarella, chorizo, salsa picante och svartkålschips. Stilen på den är alltså som en pizza, vilket med den tjocka botten gör att det ser ut lite vad en kan förvänta sig från en amerikansk restaurang. Kvalitén på det luftiga, saftiga brödet är dock väldigt italienskt och går perfekt ihop med den feta toppingen. Själva storleken på en mellan är tilltagen, och de sista tuggorna går ner enbart för att det är så gott.
Den andra pizzan är fräschare i sina toppings, vilka består av en asiatisk blandning av sådant som morötter, rättika, koriander, räkor och sesamfrön. Att allt ligger löst på bottnen istället för att ha smält in i degen gör den lite svårare att äta, men det stoppar den inte från att försvinna fort från skärbrädan den serverats på. Vår enda invändning är att de fräscha smakerna hade kunnat ha mer sting i sig. Samtidigt är vi glada över hur generösa de är med sina toppings.
Måltiden och inredningen andas väldigt mycket avslappnad dekadens. Walk in the park är ett ställe att gå till för att förlora sig lite, vilket är lätt gjort. När vi går därifrån, utan att känna att det är ett hål i plånboken, och vi är överens om att det är ett perfekt ställe att gå till med ett större sällskap under en helg. Då kommer det att göras en specialbeställning med en önskan om att få sitta i pergolan.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2019.
