När man besöker Grand Hotel i Lund, som byggdes 1899, tror man att menyn ska ackompanjeras av en flygel, dova röster och klinget av glas som skålar. Det skulle passa den pampiga lokalen i jugendstil som tornar upp likt ett slott mitt i stan.
Istället blinkar en del av restaurangen i rött, rosa och grönt i takt med låtar som Proud Mary. Några par buggar, andra kör steg-ihop-varianten och det verkar inte vara musiken som avgör takten utan snarare åldern. Vilken är hög. Servitrisen lugnar oss med att detta inte händer varje kväll och vi morrar ända fram tills vi inser att även vi har en framtid på klubb-golvet vid pensionålder. För chansen är stor att det är precis likadant på Grand när vi blir så gamla. Menyn har inte hängt med i någon utveckling och även om restaurangen huserar under ett världsberömt namn gör inte maten avtryck. Vi väljer det dyraste på menyn, helstekt sjötunga med halv hummer och vit tryffel. Men den halva hummern visar sig vara två klor och tryffeln är så snålt tilltagen att det inte berättigar ett omnämnande på menyn. Det är kanske kyparen man betalar för. Chefen kommer nämligen personligen ut och serverar denna rätt. Han lägger en hand på din axel och nickar. Om man beställer whiskyköttbullarna eller den helt enorma räksmörgåsen, som får en att undra hur många som är anställda enkom för att skala räkor, serveras det av annan personal. Grand är ojämnt. När en rätt lämnar oss besvikna är en annan riktigt bra och det är inte priset som avgör. Om vi rekommenderar något väljer vi Kalventrecôte med murkelrisotto, vin från vinoteket och en drink från baren – för det är de bra på.
