Year of The Horse

15:37 23 May 2000
Det är rösten. Den gälla och skärande, den blödande desperata. Och det är gitarren, vass och rivig och jävlig som en rostig taggtråd. Jag vet inte vad han gör med den och ingen annan har så här långt lyckats låta likadant. Det går aldrig att komma förbi Neil Young. Det kan gå några år mellan varven, men förr eller senare återvänder man. För egen del var det senast när Emmylou Harris släppte Wrecking Ball. Och eftersom det inte går att komma förbi Neil Young går det heller inte att komma förbi Crazy Horse, Youngs kompband i snart 30 år. Eller, kompband är naturligtvis fel. De är en enhet. En enda rullande ångvält av klassisk rock'n'roll. Två gitarrer, en bas, trummor. Tillsammans nästan provocerande tidlösa, irriterande opåverkade av både trender och traditioner. Neil Young & Crazy Horse är världens råaste, skitigaste rockband. Och Jim Jarmusch har gjort en rå, skitig film om dem. Idén till Year of The Horse växte fram under Jarmuschs och Youngs samarbete under den förres senaste film Dead Man. Young, som stod för musiken, bad efteråt Jarmusch att göra först den ena och sen den andra videon med honom och Crazy Horse. Resultatet blev så bra att Young nu tyckte att de skulle göra en längre film. Det blev den här. Det är en konsertfilm. Bara det otidsenligt. Konsertfilmer gjorde man på 70-talet, idag är det inte tillräckligt konceptuellt. Det är en konsertfilm, huvudsakligen fångad under turnén 1996 (i Europa och USA) på Super 8-film, en filmsort kongenial med bandets råa, grovkorniga utspel. Dessutom ville Jarmusch kunna röra sig på scen utan ett stort team till hjälp. I akt och mening att förklara Hästens ålder, de snart 30 åren (1969 möttes tre fjärdedelar av dem för första gången) vävs in bilder från turnéer 1976 och 1986, samt intervjuavsnitt  i en tvättstuga  från 1996. Där möter vi, förutom bandet, även trotjänare från bakom scenen, men framför allt möter vi Scott Young, Neils farsa, sportjournalisten från Toronto, en gubbe med så mycket output att han måste vara värd en egen film. Men sanningen att säga sägs det inte värst många visdomar under vägen. Sanningen att säga är det några omsorgsfullt sönderrökta hjärnor som sitter där på pinnstolen i tvättstugan och ligger på en verbal nivå i närheten av den genomsnittlige hockeyspelaren i Sportspegeln. Frank "Poncho" Sampedro säger kanske det mest tankvärda, där han sitter, fet men majestätisk, med sina mörka solglasögon och ser ut som en utväxt någonstans mellan Hell's Angels och Los Lobos. Flinande häcklar han Jarmusch och säger något i stil med "inte fan kan du fånga något av de här 30 åren med att stå där med din lilla kamera och ställa några smarta New York-frågor". Han har naturligtvis rätt. Och Jarmusch är sannolikt medveten om detta. Likväl gör han filmen och når ärligt talat inte särskilt långt på vägen, vare sig i det lilla eller stora perspektivet. Som mest bränner det till när medlemmarna minns David Whitten, ursprunglig galen häst som tog avsked med en överdos heroin november 1972. "Poncho" efterträdde honom i gruppen. Då skymtar något av den rock'n'roll-djävul som annars mest uppträder i form av ändlösa taggtrådssolon från en drygt 50-årig farbror i kortbyxor. Men nu var det kanske inte den demonen eller djävulen som Jarmusch var ute efter. Jag tror att han helt enkelt inte kunde låta bli att göra en film om en av de artister han beundrar allra mest. Och han är gubevars inte ensam. För det går aldrig att komma förbi Neil Young. Inte rösten. Inte gitarren. Aldrig.
Year of The Horse
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!