
Broken Flowers

Coffee and CigarettesEn av höjdpunkterna i [I]Blue in the Face[/I] var när Jim Jarmusch berättade om sin outtömliga kärlek till nikotin. [I]Coffee and Cigarettes[/I], som väl knappast lär ingå i Michael R Bloombergs omvalskampanj, är den logiska uppföljningen till den scenen. Omöjlig utan ett grundmurat intresse för produkterna i titeln, men samtidigt mest en förevändning för att undersöka det där som alltid uppehålli |
Year of The HorseDet är rösten. Den gälla och skärande, den blödande desperata. Och det är gitarren, vass och rivig och jävlig som en rostig taggtråd. Jag vet inte vad han gör med den och ingen annan har så här långt lyckats låta likadant. Det går aldrig att komma förbi Neil Young. Det kan gå några år mellan varven, men förr eller senare återvänder man. För egen del var det senast när Emmylou Harris släppte Wrecki |
Dead ManNär Jim Jarmusch debuterade med Stranger Than Paradise (1984) tog han världen, eller i varje fall Cannes-festivalen, med storm. Filmen, en sorts mini-odyssé från New York via Cleveland till ett sunkigt motell i Florida var ett solkigt porträtt av Amerika, skildrat med invandrarens rena och oförstörda blick av det nya hemlandet. Jarmusch berättade i tablåer som gav effekten av ett fotoalbum, eller |
Tigrero - A Film That Was Never MadeMin första, mäkta irrelevanta, tanke efter visningen är: Jim Jarmusch verkar inte ha åldrats ett dyft på 15 år. Med sin Ramones-t-shirt och sin eviga rock-a-billy-frisyr och det sneda leendet, ser han exakt likadan ut som på mitten av 80-talet. Men det är på sätt vis oviljan att förändras, envisheten, som karakteriserar en kuf (om ordet tillåts i en positiv syftning), inte minst en filmkuf. Som Ja |