Jim Jarmusch

Broken Flowers

Det gamla tricket att någon heter likadant som en daterad och gärna lite lurkig kändis (med [I]Office Spaces[/I] Michael Bolton som höjdpunkt) får nytt liv i Jim Jarmusch nya roadmovie [I]Broken Flowers[/I]. Bill Murray, som tydligen tyckte det var urtrevligt att diskutera glutenallergi och dricka direkt ur kannan i [I]

Coffee and Cigarettes

En av höjdpunkterna i [I]Blue in the Face[/I] var när Jim Jarmusch berättade om sin outtömliga kärlek till nikotin. [I]Coffee and Cigarettes[/I], som väl knappast lär ingå i Michael R Bloombergs omvalskampanj, är den logiska uppföljningen till den scenen. Omöjlig utan ett grundmurat intresse för produkterna i titeln, men samtidigt mest en förevändning för att undersöka det där som alltid uppehålli

Ghost Dog - Samurajens väg

Jim Jarmusch gör filmer som allegorier. I filosoferande och strålande [I]Dead Man[/I] handlade det om att hitta fram till ett själv som bottnar i traditioner och en nedärvd gemenskap. I sin nya film är Jarmusch där och rotar igen. Men nu är klangbotten inte en indiansk kultur utan den gamla japanska samurajens liv och f

Year of The Horse

Det är rösten. Den gälla och skärande, den blödande desperata. Och det är gitarren, vass och rivig och jävlig som en rostig taggtråd. Jag vet inte vad han gör med den och ingen annan har så här långt lyckats låta likadant. Det går aldrig att komma förbi Neil Young. Det kan gå några år mellan varven, men förr eller senare återvänder man. För egen del var det senast när Emmylou Harris släppte Wrecki

Dead Man

När Jim Jarmusch debuterade med Stranger Than Paradise (1984) tog han världen, eller i varje fall Cannes-festivalen, med storm. Filmen, en sorts mini-odyssé från New York via Cleveland till ett sunkigt motell i Florida var ett solkigt porträtt av Amerika, skildrat med invandrarens rena och oförstörda blick av det nya hemlandet. Jarmusch berättade i tablåer som gav effekten av ett fotoalbum, eller

Tigrero - A Film That Was Never Made

Min första, mäkta irrelevanta, tanke efter visningen är: Jim Jarmusch verkar inte ha åldrats ett dyft på 15 år. Med sin Ramones-t-shirt och sin eviga rock-a-billy-frisyr och det sneda leendet, ser han exakt likadan ut som på mitten av 80-talet. Men det är på sätt vis oviljan att förändras, envisheten, som karakteriserar en kuf (om ordet tillåts i en positiv syftning), inte minst en filmkuf. Som Ja