Jag hade föreställt mig att [I]X-Men[/I]-filmerna precis som serietidningarna skulle pågå i evighet. Att det skulle komma ut ett nytt avsnitt om nu inte varje månad så åtminstone vartannat år eller så. Jag tänkte mig [I]X-Men[/I] som en väldigt långsam, väldigt dyr kvalitetstv-serie, och tolkade följaktligen de något osammanhängande handlingarna och det stora antalet karaktärer som en styrka snarare än en svaghet. Men nu låtsas bolaget plötsligt att det hela tiden var tänkt att bli en trilogi. Jag ogillar det. Dels för att jag gärna vill ha ett löfte om fler filmer ([I]Kitty Pryde and Wolverine[/I], någon?) och dels för att det är tveksamt om de första tre utgör någon helhet.
Eftersom jag gillade vad Bryan Singer gjorde med X-Men har jag ställt mig mycket tveksam till Brett "Röd Drake" Ratner. Han är svagare på personregi och gud vet att det skulle behövas när Halle Berry är med i filmen. Kanske det är Ratner som har bestämt att hon inte ska ha så många repliker och det ska han i så fall ha tack för. Å andra sidan är han nog också ansvarig för det beslutet att anlita kompositören John Powell (ett slags Hans Zimmer med ännu mer storhetsvansinne) och skruva upp volymen. Ratners betyg blir med nöd och näppe godkänt.
Manuset, denna gång även det utanför Singers inflytande, är helt okej om man själv kan komplettera med bakgrunderna och sammanhangen. (NÖRDINFORMATION: Warren Worthington Jr har antagit drag av Bolivar Trask, och en Sentinel dyker också upp lite hommage-artat i danger room). Vad jag inte förstår är varför valen om vad som utelämnats ska vara så väldigt tillrättalagda. Folk som köper biljett till en superhjältefilm är väl ändå inte känsliga för att det är töntigt? Ändå saknar "Brotherhood" fortfarande sitt "of Evil Mutants", Phoenix som en kosmisk kraft är relegerad till Jeans undermedvetna och ingen låtsas om att gruppens stealth-plan är ett av Shi'ar-imperiets rymdskepp.
Tyvärr är det inte bara publikens tolerans för geekighet som utsätts för fördomar. Här kan svarta tjejer bara slåss med andra svarta tjejer, och den enda nonkonformistiska kvinnligheten representeras av en ond och butch latina (om än aldrig så attraktiv). Det är ett katastrofalt avslut på en trilogi som hittills har behandlat identitet och utanförskap med humor, eftertanke och medkänsla.Skådespelare:
Regi:
