Med tanke på det ovanliga i att en man i dryga 40-årsåldern är oskuld, kan nu kanske påstås att vi med Hela härligheten och Under solen har ser en ny trend födas. För vad är egentligen det yttersta beviset på att du har hamnat på kant med samhället? Ett drygt hundratal bankrån? Nä, det ordnas lätt upp med hjälp av en snygg och pilsk åklagare, som i Out of Sight. Fyra dagars generalbombning av ett annat land för att slippa bli åtalad för mened? Nja, det är väl inte helt sunt men det brukar ju gå vägen.
Om någon däremot inte har satt på en kvinna innan han är 40 vet alla att han har rikligt med tomtar på loftet, eller möjligtvis att han har haft en extrem otur.
Någonstans mitt i mellan de diagnoserna befinner sig Rolf Lassgårds Olof i Colin Nutleys nya film. Det är 50-tal i folkhemmet och Olof bor ensam på en liten gård någonstans i väst-Sverige. Hans enda reella kontakt med en kvinna var med den nu sedan nio år avlidna mamman. Får man anta. Någon större karaktärsbeskrivning av Olof ges nämligen inte. Han är inte läskunning, det får vi veta gång på gång, men någon vidare personutveckling, någon annan förklaring till hans eremit-tillvaro, erbjuds inte. Har förväntas vi sannolikt skjuta till egna fördomar om landsbygden: "jo, men det fattar man ju - han bor i spenaten, har inte dammat bokhyllan på nio år och har aldrig nerlagt en böna. Det é klart killen mår tjyvens!"
Till detta ska läggas att det ändå är Lassgård som har fått den mest mejslade figuren. Johan Widerberg gör Olofs yngre kompis Erik som trots sin ungdom har varit i USA och plockat upp en portion livskännedom. Widerberg inleder starkt och lockar till engagemang (inte minst genom den snygga Elvis-imitationen) men när hans figur efter två timmar fortfarande inte har genomgått en nämnvärd förädling börjat vi misströsta - bara för att under de sista minutrarna få bevittna ett lappkast. Denna vändning tedde sig möjligen logisk på manusnivå, eller åtminstone i boken The Little Farm som ligger till förlaga, men på vägen till duken tappade någon några berättarled. Samma sak gäller för Bergströms Ellen som alltså på klassiskt filmmanér dyker in som en kil mellan två mäns samhörighet. Att det är något skumt med denna till synes fina dam som så bredvilligt åtar sig att städa åt, och sedermera gå till sängs med, bonnlurken Olof är från början självklart. Nutley luras till och med genom att lägga ut några planteringar med avhuggna hönshuvuden och menande blickar, så när svaret väl kommer är det inte annat än ett rejält västgötaklimax. Och den slutgiltiga upplösningen blir följdaktligen märkbart mjäkig.
Man kan väl utan överdrift påstå att Colin Nutley ger oss alla smash-läge när han inleder sin film med en allvarlig röst som mässar att ingenting någonsin är nytt under solen. Utan att slå till för hårt vill jag ändå konstatera att uttalandet stämmer mycket väl överens med Under solen. Främst naturligtvis genom att vi återigen tvingas se, visserligen duktige men utnötte, Rolf Lassgård och genom att vi kan sätta klockan efter Bergströms gråtattacker. Men Nutley har här även tagit sin erkänt stereotypa bild av Sverige ett steg till och gjort en klassisk film ur genren bygde-romantik - med mycket spring i vajande sädesfält och mången vacker bild av National Geographic-karaktär. Och det är på sätt och vis ganska avväpnande gulligt. Åthävorna är inte stora, prententionerna ganska lågt ställda, vill jag tro, men det ändrar inte det faktum att det trots allt känns som att titta på ett bygdespel från Skansen.
Skådespelare:
Regi:
