En dov, hotfull signal ljuder över den nedsläckta staden: en varning om att den blodiga natten som kallas The Purge har börjat, en natt då alla brott legaliseras i 12 timmar.
Mycket har hänt sedan den första klaustrofobiska, nagelslitande filmen The Purge från 2013. Fyra filmer senare har Purge lyckats skapa en amerikansk samtidsdystopi som inte längre framstår som så absurd som den kanske gjorde vid första ögonkastet. Filmserie har rört sig alltmer åt det politiska – och The First Purge, är förmodligen den mest politiska av dem alla.
Upplägget i alla fyra filmer är samma: vi stiftar bekantskap med ett par karaktärer som ska försöka ta sig helskinnade genom den turbulenta högtiden. Konceptet att låta samhället släppa loss ett slags uppdämd aggression tillåter filmskaparna att vända på samtliga stenar i sina värsta mardrömmar. Och mycket riktigt är The First Purge en film som stundom simmar i samma grumliga vatten som de billigaste exploateringsfilmer. Manuset är yxigt. Intrigen känns mer som en ursäkt för att låta så många som möjligt trilla av pinn på duken, och gärna så vedervärdigt som möjligt. Karaktärerna är, minst sagt, styltiga. Våldet är utstuderat på samma gång som det på något motsägelsefullt vis förhärligas. I sann exploateringsanda.
Men detta är, trots sina många brister, en skräckfilm som ställer svåra frågor, som vågar väcka debatt. The First Purge väjer inte för att släppa in samtida politiska referenser. (”Grab them by the pussy” gör till och med en osmickrande cameo.) När verkligheten alltmer börjar likna en skräckfilm så blir skräckfilm något realistiskt. The First Purge är kanske inte subtil, nej, den skriker, bokstaverar och pekar med hela handen. Men detta är politisk skräck när den är som mest skrämmande.
