Enligt tradition ska biodlare berätta sina hemligheter för sina bin. Den som inte följer denna sed och lättar på sitt hjärta riskerar att bina överger kupan eller slutar producera honung. Denna vidskepelse är ämnad som bärande parabel i filmatiseringen av Fiona Shaws roman Tell it to the bees, men känns mer som en blöt narrativ filt efter att singelmamman Lydia (Holliday Grainger) och sonen Charlie (Gregor Selkirik) tidigt i filmen lovat att aldrig ljuga för varandra. Men när Lydia pratar om Charlies pappa är det tydligt att hon hellre skyddar sitt barn från vissa sanningar. Samtidigt verkar det lönlöst att bevara någon hemlighet i deras by på skotska landsbygden. Om bina lär sig Charlie av ortens nya läkare, Jean Markham (Anna Paquin). Hon har återvänt till byn för att ta över praktiken, huset och bina efter sin pappas död. Jean blir en trygg punkt för både Charlie och Lydia. Men i tandem med att Jean och Lydias känslor för varandra växer börjar det också skvallras på byn om Jeans förflutna, och varför hon en gång fick lämna byn.
Tell it to the bees är en extremt slätstruken queerfilm i genomarbetad men oförarglig 1950-talsmiljö, och med ett förutsägbart persongalleri som inkluderar sårade, våldsamma och missförstådda män, kyliga svärmödrar och levnadsglada ynglingar. Och sen alla dessa bin.
Komplexitet, undertryckta känslor, förstulna blickar eller ens svallande melodram är alla bortslarvade ingredienser. På något vis känns därför hela produktionen lite tillrättalagd. Speciellt om man betraktar att regissören Annabel Jankel tillsammans med dåvarande parhästen Rocky Morton en gång i tiden skapade den animerade kultkaraktären Max Headroom samt stilbildande musikvideos åt akter som Elvis Costello och Tom Tom Club. Men Jankel och Mortons långfilmskarriär blev inte mer än två filmer lång och slutade 1993 med den utskällda Super Mario Bros. Mot en grådisig, skotsk landsbygd befolkad av schabloner känns det som att Jankel, och inte Jean, är den som undertrycker något. Först och främst all typ av lekfullhet.
