Underbart är kort när Henrik Schyffert regidebuterar med en bitterljuv biografi över Uje Brandelius, frontfigur i indiepopbandet Doktor Kosmos, och hans fumliga brottningsmatch med tillvaron efter en sjukdomsdiagnos. Gråbleka vardagsbilder vävs sömlöst samman med träffande stycken ur Ujes självbiografiska soloplatta och succépjäs som bär samma titel som filmen. Två av våra stora ironiker krokar arm på vita duken och ljuv musik uppstår. Om än för en stund.
“Du tänker att livet är stort och ofattbart. Du tänker det en stund och sen har du lekt klart” sjunger Uje från sin hyresrätt i Bredäng. “Ja, det är blandat där” bekräftar han tålmodigt när andra småbarnsföräldrar från Bromma undrar storögt. Den helt ordinära 2 plus-tillvaron traskar på i slentrian tills ett läkarbesked ställer allting på ända. Uje fattar ingenting. Han ljuger för sin lyckligt ovetande sambo och säger att han kollar på porr, när han egentligen scrollar bland klipp om Parkinsons sjukdom på mobilen.
Precis allt och ingenting är som vanligt. Livspusslet med dagishämtningar och inhopp på Sveriges radio ska trots allt fortsatt pusslas ihop, om än med allt skakigare händer. “Knyt snabbare!” klagar dottern när fadern fumlar med fingrarna över hennes små skosnören, plågad av trassliga tankar om alla olösta trådar, allt det där som man borde ha hunnit med. Kanske borde han skriva en bok, gå en dykkurs eller ha analsex?
Fotografen Frida Wendels vemodiga Bredängsbilder fångar Uje mellan slamriga tunnelbanevagnar och gråblöta tunnelväggar. Hyresrättens tapeter, konsumkassarna, radiohusets korridorer och höghusens dockskåpsdramaturgi dryper av svenskt 70-tal i denna söderortssaga om livet mellan Turteatern och Pub Diset. Vardagsnära sångtexter drar nylonsträngar kors och tvärs genom en självsäker sjukdomsskildring, helt befriad från stora gester och smäktande stråkar. Det är ömsom underfundigt, ömsom roligt och sorgligt. Framförallt är det riktigt bra.
Spring Uje, spring vädrar in en il av vardaglig existentiell ångest, med en doft av stekt blodpudding. Till och med de försiktigt förhöjda musiknumren från köksbord och nedsläckta kommunala idrottshallar är synnerligen nedtonade, med en frontman som knappt öppnar munnen för att sjunga. Men tonträffen är perfekt.
Filmen snabbspolar självmedvetet genom genrens obligatoriska carpe diem-segment och resten av bandet klagar öppet på att Ujes låttexter blir alltmer Kay Pollakska. Regissören Henrik Schyfferts patenterat ironiska ande genomsyrar alltihop, från den självmedvetna driften med självhjälp till de ironiskt dekonstruktivistiska förtexterna (“Hej vi har gjort en film.. vilka är vi då?.. nu fortsätter den.”). Nog är det lekfullt, men inte helt befriat från en smygande känsla av att Schyffert själv vill ursäkta klyschorna och allvaret innan någon i publiken hinner före.
Till och med slutet känns en aning avsnoppat i förtid, som om man skäms för att ta upp mer än de synnerligen blygsamma 78 minuterna av den svenska filmpublikens “dyrbara tid”. Som om vi vore bortskämda med den här sortens värmande och välgjorda vemodsverk? Man hade önskat lite bättre självförtroende från skaparna bakom årets bästa svenska film.
“Lyssna på mig när jag sjunger om mig” sjunger Uje. Och vi lyssnar och vill ha mer.
Läs även Nöjesguidens intervju med Uje Brandelius: "Jag är indiepopens Sven Wollter"
