Uje Brandelius: ”Jag är indiepopens Sven Wollter”

Han är den mest kända Parkinsonsjuka svensken och en symbol för att livet sällan blir som man tänkt sig. Med andra ord den perfekta personen att sammanfatta det här året med. 

Jag rös av tanken på att behöva wrappa upp filmåret 2020. Det enda jag har att komma med är att jag vill gå på bio. Jag säger som Winona Ryder: Nothing will ever replace that. I want to live inside a cinema theatre, with a bathtub, a bike and a bed, and just watch movies. Don’t @ me.

Jag ringer Doktor Kosmos-frontmannen, artisten, journalisten och manusförfattaren Uje Brandelius och ber honom att summera det här året. Filmen Spring Uje, spring i regi av Henrik Schyffert, baserad på Ujes liv före och efter diagnosen Parkinson som kom likt en blixt från en klar himmel när han fyllde 44, fick stående ovationer på Göteborgs filmfestival i februari för att sedan, istället för att visas överallt, gå i coronaide.
—Jag är verkligen förföljd av saker som ligger utanför min kontroll. Min tanke i mars var att avsätta tid för biopremiär. Det skulle hända en massa kopplat till filmen och jag skulle prata om den i tidningar, radio och teve. Le mot folk, åka runt… Och sedan blev det ingenting. Bara mycket väntan. Men ändå en ganska mysig en. Jag vet att när filmen väl släpps så kommer folk att gilla den.

Din devis är lite att hålla dig oförskämt positiv till allt som livet ger. 
—Det vette fan. Jag är en ganska gnällig gubbe men när det gäller de stora linjerna försöker jag kanske hålla det ganska positivt ändå. Och filmen har känts som en himla rolig grej att få vara med om. Visningen på Göteborg filmfestival var ändå ett kvitto på att jag har gjort någonting bra. Utan det hade det känts mycket osäkrare - väntan på något som man inte vet kommer bli en flopp eller flipp. Men premiären i Göteborg och att filmen fick så många fina priser där gjorde att det kändes som att jag kunde slappna av på ett annat sätt. Och gå in i den långa coronadvalan.

Förutom Ujes liv bygger filmen Spring Uje, spring på en scenföreställning med samma titel som gick för fullsatta hus i hela Sverige, om vilken en DN-recensent 2016 skrev: "Den borde filmas och sändas i tv på julafton varje år.”

Förutom filmen har du gjort radioteater, en hyllad scenföreställning, haft sommarprat. Allt på samma tema: dig själv och din sjukdom, ”livet, kärleken och dagishämtningar”. Känner du dig inte trött på Uje Brandelius och hans Parkinson? Kommer det mer eller börjar du blir nöjd nu?
—Jag är extremt trött på mig själv. Men när jag höll på med varje grej: radioteatern, scenföreställningen, jag gjorde också en skiva, brydde jag mig inte om det jag gjort innan. Nu inför filmarbetet tänkte vi: vad kommer göra sig bäst på film? Då slänger vi med min familj. Vad blir bäst på scen? Då ska jag göra en monolog. Vad blir bäst på radio? osv. Varje gång har jag tänkt på vad som vore det bästa för formatet. Och vad som är bäst för storyn. Jag har förhållit mig ganska fritt till sanningen för att försöka göra en bra film eller en bra radioteater. Men självklart är min story samma story hela tiden och det är min jävla sjukdom och det är livskris… Det kan jag känna mig extremt mätt på såklart. Men jag har fått bli den artist jag alltid har velat vara, i helfigur. Jag har fått göra exakt det jag vill utan att kompromissa en millimeter. Jag känner att jag får slå ut i blom liksom samtidigt som jag håller på att vissna. Det är jävligt märkligt.

Du sa någonstans att det var tuffast att jobba med filmmediet.
—Det var jättejobbigt. Jag har mest jobbat med radio eller stått på scen. På scenen säger du en sak en gång, i radion säger du en sak en gång men när du ska säga det på film så är du tvungen att säga det tjugo gånger. Varje gång på exakt samma sätt för att kameran ska kunna plocka upp det i olika vinklar osv. Så det är ett mycket mer fysiskt arbete vilket min kropp inte är helt hemma i. Det var ganska svårt och inte särskilt lustfyllt faktiskt. Allt annat med filmen var roligt och intressant: att skriva manus, vara med och klippa, och mejsla fram filmen. Men just själva skådespeleriet tyckte jag inte var så jävla kul.

När jag såg Spring Uje, spring tänkte jag direkt på att det mest intressanta kanske vore att träffa din familj som spelar med i filmen. Få deras perspektiv på allt istället för att hela tiden bara få Ujes perspektiv. De har ju ställt upp på att vara med och spela sig själva. Imponerande minst sagt.
—Ja, verkligen. Jag är oerhört tacksam för det. Men framför allt är jag tacksam för att de var så himla bra. Jag hade ingen aning om det, de har varit briljanta allihopa. En jävla bonus.

Har du tänkt på att du egentligen var ganska outhärdlig som familjemedlem under den tid då du fick diagnosen? Det syns också tydligt i filmen. Bland annat stängde du in dig i en källare och gjorde låtar i ett halvt år - kanske inte så jätteschysst mot din sambo som fick ta hand om allt. 
—Det är någonting som man tänker på hela tiden när man har en sådan här sjukdom som blir sämre hela tiden. Står min familj ut idag? Pallar min familj ett halvår till med den här surgubben? Jag tänker på det här hela tiden. Och pratar med terapeuten om det. Jag är mycket medveten om att den här sjukdomen inte bara har drabbat mig utan faktiskt hela min familj. Den får man på något sätt tillsammans. Mina anhöriga ska också tackla all skit som kommer med det här. Nu har de drabbats ganska extremt eftersom de även fick vara med i en film haha. Det är kanske inte alla anhöriga som tvingas till det. Ibland tappar jag livsgnistan och hamnar i olika hål där jag bara sitter och tycker synd om mig själv. Så jag fattar att de har det tufft och det enda jag kan göra är att se till att vi pratar väldigt mycket om det.

Har filmen varit ett sätt för er att bearbeta det?
—Om att bearbeta betyder att man glömmer bort skiten för en stund och har lite kul så är svaret ja. Om det betyder att man får djupare insikter som man kan använda senare så är svaret nej. Jag är exakt lika ytlig och dum i huvudet som jag alltid har varit. Den här konstnärliga resan har inte gjort mig visare på något sätt. Jag tror att man tacklar varje grej som händer efter bästa förmåga.

Med humor? Du balanserar hela tiden det sorgliga med det roliga.
—Det har varit den bärande idén hela tiden. Att presentera en svart historia som är rolig. Det är ganska ovanligt att folk gör så och det är ett väldigt effektivt sätt att nå fram till människor.

Vad får dig att skratta när det är som mörkast?
—Det roligaste jag vet är självironi. När man kan driva med sig själv och sina egna tillkortakommanden. När man tycker att man är ganska bra och så petas det hål i den ballongen. Jag älskar till exempel när min dotter driver med mig och berättar för mig hur löjlig deras farsa är. Jag älskar det!

Hur har ditt samarbete med Henrik Schyffert sett ut? Har det fortlöpt friktionsfritt? 
—Vi har inte bråkat, vi har haft lite olika synpunkter då och då men har oftast respekterat varandra. Han har haft respekt för att jag är storytellern och manusförfattaren och att det är mitt liv. Och jag har haft respekt för honom som regissör. Jag tycker att det var en match made in heaven. Han gjorde en film medan jag bistod med story och dialog. Henrik är mycket bättre på dramaturgi än vad jag är.

Han har sagt i en intervju att ni tillhör samma ”vänster-media-stockholm-popmusik-underhållningsvärld”. Håller du med om det?
—Nja… Inte mycket, måste jag säga haha. Han har levt sitt liv i en extrem kändisvärld som jag inte har levt i. För honom är det självklart att om man gör bort sig på fyllan så hamnar man i Aftonbladet. För mig är det en okänd värld. Så jag skulle säga att vi har levt väldigt olika liv faktiskt. Han har ofta sympatiserat med och gillat min värld men jag skulle inte säga att han har ingått i den.

Du har gått och blivit lite folkkär och du kommer att bli ännu mer så när den stora publikskaran får se filmen. Dessutom har kritikerna varit helt galna i dig. Vad tror du det beror på? Något mer än det att folk känner igen sig? 
—Jag har faktiskt tänkt på det. Jag tror att du är den första som säger att jag är folkkär. Men jag tänker inte värja mig för det här ordet. Även om det är på mikronivå. Vi snackar inte Lasse Berghagen. Folk som tycker om det jag gör, de tycker om det så väldigt mycket. Jag tror att det beror på en kombination av saker. Dels så har jag gjort något som är väldigt ovanligt: jag står på scen och är sjuk och det syns att jag är sjuk. Man känner sympati för sjuka människor. Man gillar sjuka människor. Sjuka människor är ofarliga, man tar ner garden, man omfamnar sjuka människor. Det är den cyniska förklaringen. Den andra förklaringen är att jag hela tiden är självironisk och har distans till mig själv och min sjukdom. Vilket gör att folk kan ta det till sig. Det blir inte så tungt. Jag tror att folk är jävligt glada över att få skratta åt någonting som är lite jobbigt.
Jag är indiepopens Sven Wolter. Jag har blivit likeable på något märkligt sätt. Och jag är tacksam och tar emot, växlar in det i kommunikation med publiken. Sedan att jag är en lika stor douchebag som alla andra, det kan vi hålla hemligt.

Vad har du för nya konstnärliga planer?
—Henrik Schyffert är så jävla bra på att ha tusen järn i elden och ha femtio olika projekt på gång. Jag är mer: jag måste göra klart en grej innan jag kommer att tänka på nästa. Så att den här filmen har blivit uppskjuten har lett till att jag typ inte har gjort något konstnärligt på hela året, jag väntar bara på att filmen ska ha premiär och får se vad det kan ge mig för impulser och inspiration. Men detta med att göra konstnärliga saker, för mig har jag nått point of no return. Nu är jag konstnär. Jag har jobbat med en massa olika saker i mitt liv. Och nu känner jag liksom att jag inte kommer att jobba med någonting annat än min konstnärliga verksamhet resten av mitt liv. Det faller ändå ganska bra samman med min sjukdom för jag är inte så jättebra på att hålla ett visst tempo. Men konstnärligt arbete handlar kanske inte alltid om tempot utan om kvalitet snarare än inte kvantitet. Och det passar mig ganska bra i nuläget helt enkelt. 

Du är aktuell med P1-radioprogrammet Känsligt läge. Det går också i linje med din film, det handlar om människor som är dåliga på saker som är väldigt känsliga. Vad är du dålig på som man inte får vara dålig på?
—Det är okej att vara dålig på matlagning eller japanska. Men det är inte okej att vara dålig på att vara förälder. Eller att vara dålig på att vara vän. Eller på humor. Tanken var lite grann att vi lever i ett samhälle där sociala relationer är väldigt högt värderade. Att vara bra på sociala relationer - då har man hög status i samhället. Då kan man lägga upp instabilder på sig själv och sina vänner, sin lyckliga familj. När vi grillar korv i skogen, kolla vad bra vi är, vi tog oss ut i skogen, vi har rätt kläder på oss, kolla vad fint! Och den typen av självförhärligande. Vi vanliga typer vi ger upp och är råstressade över att ingen av oss lever upp till det. För ingen av oss gör det. Det enda vi gör under dessa skogsutflykter är att vi håller på med mobilkameran så att vi ska ta bra bilder för instagram. Där fanns någonting att gräva i tyckte jag. Att visa upp dåliga förebilder. Det finns någonting i vårt samhälle idag som gör att vi är väldigt intresserade av förebilder. Vi vill ha bra förebilder. Jag vet inte om du har lagt märke till det men det finns en barnbokstrend som är förebildslitteratur där man läser om olika slags starka kvinnor och duktiga män. Det är en hel barnboksflod som bara handlar om det. Jag har en idé som jag tänkte ta upp igen, jag har gjort en barnbok för några år sedan som handlar om värdelösa personer. Som godnattsagor för femåringar - Hitler och Stalin fanns också med i den, inte bara Rosa Parks och Emmeline Pankhurst. Det fanns värdelösa människor också. 

Den måste få se dagens ljus! Jag gillar också att du skapar egna begrepp. Uje-metoden eller Bredängtrappan.
— Ja, jag gillar att analysera och sätta ord på saker som får folk att se dem. Henrik Schyffert har den förmågan också. Att hitta ord för saker som helt plötsligt blir uppenbara för alla. Begrepp som curlingförälder, som helt plötsligt öppnar upp en hel värld av insikter. Jag älskar det.
Jag har iakttagit vilka som har kommit och gått under mina tjugofem år i Bredäng. Här bor ganska många vita medelklassvenskar, men de flesta är unga och bor gärna i kollektiv. Sedan när de får barn så flyttar hälften av dem härifrån. De tänker nog att detta med att uppfostra barn i en problemförort inte är så bra. Den sista spiken i white flight-kistan, när alla verkligen sticker, är när barnen börjar skolan. Bor man kvar i Bredäng med sina barn som vit medelklass efter att barnen har börjat skolan är man helt plötsligt en väldigt rar blomma på ängen.

Sista frågan. Varför i hela friden kallade ni er dotter för Bixi? 
— Det är helt påhittat och egentligen sprunget ur en jättelång tradition i min familj eftersom mitt namn också är helt påhittat. Jag ville ha ett namn med x i för jag tycker att x är en cool bokstav. Och min bror heter Felix och då tänkte jag att det kan vara en blinkning till honom. Och ”i" är ganska hårda bokstäver och då ville jag ha en mjuk bokstav i början och den mjukaste bokstaven som låter som puss är B.

Okej… 
—Ja, jag fattar att det där med att ha originella namn är väldigt klyschigt. Om man kollar på en namnlista och hur olika medelklassungar heter numera… Jag såg på det här programmet Våra barns hemliga liv häromdagen som handlar om femåringar som de släpper in i förskolan. Och barnen där heter så jävla roliga saker som typ Decibel. Det känns som att föräldrarna verkligen har slagit knut på sig själva för att hitta originella namn. Och ofta känner man att det här ju är helt påhittat. Och jag är absolut inte oskyldig till det. Jag är ett barn av min tid, absolut. Jag ska inte låtsas som något annat. 

Spring Uje, spring har premiär den 18 december. 
Läs även Nöjesguidens recension av filmen.