Människodjurets känsloregister består av nio primära känslor, varav två är positiva. Samtidigt frodas myten att vi är gjorda för att vara lyckliga, och sprids som en väl författad fejknyhet. I Ester Martin Bergsmarks senaste film Smågodis, katter och lite våld kommer alla känslor till tals. Medan en av huvudpersonerna spyr, yttrar den andra: Du tyckte ju att det var gott från början. Men så fort du får veta vad du äter, slungas du in i det goda och simpla, det som anses vara rätt av samhället. Men det onda, det är en ren känsla.
Nu känner jag mig skyldig att predika om varför det är så oerhört förlösande att se Ester Martin Bergsmarks filmer. Varför en lektion i gelatinframställning varvad med två personers Tarzan & Jane-repetition inför ett 60-års kalas är mer engagerande än andra historier som bockar av alla aktuella ämnen kronologiskt. Ester Martin Bergsmark har nämligen Sveriges fräschaste syn på skådespeleri och manusarbete. Att bygga sin film på Louise Löwenberg och Eva Johanssons pjäs Kusiner och inleda ett samarbete med dessa två utforskande, intellektuellt utmanande konstnärer är ett klockrent val. Har du inte sett duons tidigare film- och pjäsprojekt Den störste där de spelar Thommy (Berggren) och Micke (Persbrandt), har du gått miste om en parodi så väl utförd att den sätter hela underhållningsbranschen i skamvrån.
Nej, Smågodis, katter och lite våld är inte en film med en konstig titel som ingen kommer att förstå sig på. Ingen blasé konstnärlig jag-står-över-er-alla-blick ovanifrån, snarare en andhämtning för alla oss som dagligen dansar tryckare med våra psykoser. En befriande giltighetsförklaring av en undertryckt mänsklig rättighet, ett saknat kapitel i en självhjälpsbok: det finns utrymme och acceptans för alla dina primära och sekundära känslor och begär, för såväl din missförstådda kompromisslöshet, din okontrollerade hatkärlek, som för din cuteaggression.
Läs också vår intervju med Ester Martin Bergsmark: Att släppa idén om att bli erkänd av ett centrum.
