Efter släppet av den hyllade filmen Någonting måste gå sönder gick regissören Ester Martin Bergsmark själv sönder lite. Resultatet av det är en ny film som fått växa fram långsamt och med hjälp av en drivkraft som ofta används för lite: lust.
2014 kom regissören Ester Martin Bergsmarks första spelfilm. Nånting måste gå sönder handlar om Sebastian och Andreas som faller för varandra en sommarnatt i Vitabergsparken i Stockholm. Men det finns ett dilemma. “Jag är inte bög”, säger Andreas vid ett tillfälle. “Inte jag heller”, svarar Sebastian som under filmens gång mer och mer hittar sig själv som kvinnan Ellie.
Filmen tilldelades en guldbagge och lovorden haglade. Innan Nånting måste gå sönder hade Ester Martin bland annat gjort filmen Pojktanten, en dokumentär om förhållandet till dåvarande partnern Eli. Ett samtal mellan de båda i ett badkar varvas med iscensatta bilder ur en “pojktants” uppväxt.
I båda filmerna kretsar handlingen kring intimitet, kärlek, vänskap och sex.
– Jag lade väldigt mycket i de här filmerna och jag tror att jag tänkte att jag skulle förändras och må bättre efteråt. Men sen var de släppta och levde sitt eget liv och kvar stod jag. Jag kände mig tom och oinspirerad.
Idag forskar Ester Martin Bergsmark och tar en konstnärlig phd i icke-binärt berättande på Stockholms konstnärliga högskola.
– Jag har aldrig haft en månadslön tidigare, så jag är hur lycklig som helst. Jag experimenterar med att göra en queerfeministiskt sci-fi-film, en antiutopisk utopi. Jag skriver och samlar pengar. Det är kul så jag tar saker och ting långsamt. Det är jättelyxigt.
Och så den 11 april har nya filmen Smågodis, katter och lite våld premiär. En 45 minuter lång lekfull film där tre historier följs åt , studsar mot varandra och kopplas samman.
– Jag hade ingen lust längre men så var det som att den här filmen smög sig på. Jag och producenten Anna Maria Kantarius (som tidigare jobbat med Ester Martin på Nånting måste gå sönder och bland annat ligger bakom just släppta succén Amatörer reds. anm.) satte upp ett mål: vi ska ha roligt. Och det får ta tid. Innan har vi båda offrat så mycket. Privat. Man gör allting för att det ska funka. Men nu, så fort vi har märkt att det drar ihop sig och man börjar kompromissa med det andra i livet då har vi sagt nej. Om man har varit utmattad, har barn. Vi har skjutit på filmen många gånger. Lust skulle vara det centrala. Det har vi fått påminna varandra om hela tiden, annars faller man tillbaka in i prestationsgrejen där det inte finns några gränser.
Hur har det här sättet att tänka format Smågodis, katter och lite våld?
– Jag ville göra en komedi. Och den ÄR rolig. Men den handlar också om att vara fast i sin egen värld, i sin fantasi, och att vilja bryta sig loss. En av berättelserna handlar om två kusiner som haft en väldigt gränslös relation, en annan om två flickor som hittar ett kattlik i en skog och den tredje är en infomercial om hur gelatin blir till.
Gelatin smälter i samma temperatur som kroppen och när det stelnar blir det fast igen.
– Det blev en metafor som fick genomsyra filmen. Jag har tänkt mycket på att hitta hem i sitt kön eller bara hem. Men det gör att man blir fast. Man måste lära sig att inte försöka kontrollera allting. Bara vara grundad i att man kanske aldrig kommer fram till en genusidentitet som passar. Jag har trott att jag efter varje film ska hitta min könsidentitet. Jag har påbörjat könsutredningar och hoppat av. Men det handlar om att bara erkänna processen. Det har varit flytande och det kommer alltid att vara det.
Brukar du känna dig nöjd med dina verk i efterhand?
– Efter några år. Då blir jag nöjd och stolt. Först är det så mycket. Pojktanten och Nånting måste få gå sönder tog sex och sju år att göra. Det tog då minst två år att kunna se klart. Innan det handlar det bara om att inte lyssna på egoattackerna som säger: “du har gjort ett mästerverk”/“du är värdelös”. Jag har kommit fram till att det man måste göra är att disidentifiera sig med sitt självhat och veta att okej, det där är inte jag. Men de där tankarna är så högljudda ibland så det är svårt att inte släppa in dem och låta dem hålla på.
Vad är svårast, att hålla de egna dömande tankarna borta eller de som kommer utifrån?
– Alla de här grejerna är så mycket lättare sagda än gjorda. Jag tycker att det svåraste är när jag inte kan se skillnaden på något sätt. Det blir som att jag är paranoid och då vet jag inte om det är mitt dåliga självförtroende som pratar eller strukturerna utifrån. Men det blev till exempel väldigt tydligt när jag kunde jämföra hur Nånting måste gå sönder togs emot innan och efter den fick en Guldbagge. Först kallades den en smal film, en queer film. Sen blev den en allmän kärlekshistoria. Men det handlar om att släppa idéen på att bli erkänd av ett centrum och se ett annat sorts landskap. Annars blir det som att jaga bekräftelse från en frånvarande förälder. Det är bara att släppa det.
Läs också vår recension av Smågodis, katter och lite våld.
