Signs

M Night Shyamalan har snabbt blivit en formidabel kassako i Hollywood. Efter det stora genombrottet med [I]Sjätte sinnet[/I] har han skapat sig en nisch med sin egna stil inom skräckfilmen, där han aldrig fastnar i genrefilmens ironiska grepp eller i specialeffekternas digitala onani. I stället är Shyamalans filmer nästan klassiska - bilder, tystnader och atmosfärer manipulerar publiken och skapar på sina ställen rent gastkramande spänning. Spridda ledtrådar läggs till varandra i täta övernaturliga mysterier som obevekligt trappas upp mot filmens klimax. I [I]Signs[/I] fabulerar Shyamalan fritt kring de mystiska cirklar och symboler som då och då uppstår i sädesfält - oförklarliga fenomen av den typ som får UFO-forskare att gå i spinn. Fast sädesfälten har i [I]Signs[/I] bytts ut mot majsfält (för de rätta [I]X-files[/I]- och Hitchcockreferenserna) och de mystiska symbolerna är bara upptakten till en alienskräckis med mer än en referens till klassikern [I]Världarnas krig[/I]. I grunden handlar [I]Signs[/I] främst om religiöst grubbleri, gestaltat av den före detta prästen Graham Hess (Mel Gibson), som tappat sin gudstro efter att hans fru gått bort. Tillsammans med sin bror och sina barn bor Hess i en ensligt belägen bondgård, och det är i majsåkern utanför deras hus som grödan lägger sig i mystiska formationer, familjens hundar får raseriutbrott och märkliga ljud börjar höras i deras babymonitor. Gibson får här spela återhållet och sammanbitet, en uppvisning i hjälplöshet och ofullkomlighet, när Hess står handfallen inför såväl sin egen sorg, som sitt religiösa tvivel och de allt fler mystiska händelser som inträffar kring honom. Om Gibson är ett lyckat skådespelarval är jag däremot mer tveksam kring den rätt stora roll som regissören gett sig själv, han spelar grannen Ray Reddy och levererar ett antal symboliskt viktiga repliker på ett rätt uselt sätt. Filmens stora problem är dock Shyamalans insats som manusförfattare. I sina tre senaste filmer har han använt sig av exakt samma dramaturgi, där den långsamma och suggestiva handlingen mot slutet av filmen plötsligt avbryts av Den Oväntade Vändningen. Men det känns som om den där vändningen blir allt mindre intressant för varje film Shyamalan gör, och snarare blir som en besvikelse, eller en övertydlig nödlösning. Att han den här gången velat göra en mer hoppfull film än [I]Unbreakable[/I] kan nog ingen undgå att missa. Tyvärr framgår det lika tydligt att regissörens fingertoppskänsla också försvunner i samma takt som hans pretentioner växer. [I]Signs[/I] hade kunnat vare en alldeles utmärkt alienskräckis, istället minns man den som en film med ett banalt och klumpigt levererat religiöst budskap.