"Birgit lever ett vanligt liv", heter det i pressmaterialet till Lisa Ohlins nya film om medelåldersångest i en stad någonstans i Sverige. Och redan där blir jag skeptisk. För det är precis som vanligt när "det vanliga livet" ska skildras i svensk film. Det är tristess, leda och slentrian från tidiga morgon till sena kväll. Man äter middag under tystnad, läser Hänt Extra och längtar bara bort medan man arrangerar fjärrkontrollerna i storleksordning på den lilla spetsduken. Ingen har några som helst intressen eller drömmar. Men det där tror jag inte på. Det är en nidbild av medelsvensson som inte ens är Lena Ackebokomisk (som hon en gång i tiden kunde vara). Nej, jag tror inte att de livsöden som Lisa Ohlin skildrar i [I]Sex, hopp och kärlek [/I]är särskilt vanligt förekommande. Att man bara går omkring och är. Jag tror att folk, när något omvälvande händer, kanske [I]inser [/I]att de levt ett tråkigt liv. Det är ju ofta vid doften av mat som man inser hur hungrig man verkligen var. Går man däremot och ser sitt liv som ständigt miserabelt tar det inte lång tid innan man vägrar kliva upp ur sängen (Deepak Chopra kunde inte ha sagt det bättre). Det som sker i Birgit och Lennarts liv är att Birgits ungdomskärlek Bertil plötsligt dyker upp efter 19 år i storstan. Han har en karriär som programledare för en TV4-aktig pratshow som i varje avsnitt avslutas med orden "Sex, hopp och kärlek - det finns där ute, bara för dig". Gissa tre gånger vem som verkligen letar efter lite kärlek i sitt liv? Anledningen till att Bertil återvänt är faderns bortgång, men så stöter Bertil ihop med Birgit bredvid en lastpall Cheez Balls i snabbköpet. Skådespelarinsatserna finns det inte så mycket att invända emot. Det är kompetent spelad vilsenhet, även av Mira Eklund (sångerska i The Tourettes) i rollen som tonårsdottern Marie. Men jag kan som sagt inte komma ifrån det faktum att detta är dysfunktionella människor som mår riktigt dåligt. Att påstå att dessa lever "vanliga liv" är inget annat än förakt. Jag köper Killinggängets hemmamiljöer som de skildras i [I]Torsk på Tallinn[/I], just för att de aldrig någonsin påstått att detta är "vanliga människors vanliga liv". Okej?Skådespelare:
Regi:
