Sauls son är samtliga synonymer till fasa, skräck, ohygglighet och fruktansvärt. Det är hemskt, men också hemskt bra. Vad finns det kvar att säga om andra världskrigets plågor och det öppna sår det lämnade på mänsklighetens kropp? Istället för att skildra verkligheten som ett drama vill László Nemes att vi ska uppleva terrorn själva när vi följer Saul Ausländer tätt i hälarna in på Auschwitz.
Saul är en del av kommandot som tvingas städa gaskamrarna i koncentrationslägret. Kameran avviker aldrig en tum från honom, det är endast genom ljud och suddiga glimtar vi förstår att det är äldre, kvinnor, barn, män, arbetsföra, funktionshindrade, troende och icke-troende som förs in i "duscharna" under tyska löften om varm mat och drägligt arbete efteråt. Alla människor. I detta ångande helvete hittar Saul en skärva moral att hålla sig vid genom en pojke han tar för sin son, beslutar att hitta en rabbin och ge en värdig begravning.
Vad som följer sedan är en förvirring och känsla av total utsatthet som förmodligen bara svagt kan förnimma om känslan i det verkliga Auschwitz. Vi är trots allt voyeurer som på inga villkor kan tänka oss in i denna brinnande avgrund utan liknande upplevelser själva. Vilket är den mest fasansfulla insikten: på denna jord vandrar just nu människor som erfarit precis detta och motsvarande. Förintelseöverlevare och krigsflyktingar har de här ärren på sin kropp, men mänsklighetens minne är kort. Någonstans flammar en bävan – tänk om det händer igen?
Sauls son är dessvärre aktuell i dagens politiska klimat, där det inte är självklart att alla med nyanserade hudfärger går säkra på de fria och demokratiska gatorna i Europa. Jag minns känslan av fullkomligt mörker när jag för första gången bläddrade i Om detta må ni berätta och idag besökte den mig igen. Det fanns inget slags hopp att klamra sig fast vid inne på Auschwitz.
