Remember the Titans

Året är 1971 och USA präglas av kampen mot rasism och diskrimineringen av svarta. I staden Alexandria i Virginia tar man de första stapplande stegen mot integration när en skola för svarta och en för vita elever utan omsvep slås samman. Motståndet mot reformerna i staden är stort, och de nya svarta eleverna möts av demonstrationer när de anländer till sin nya skola. Om möjligt ännu starkare känslor väcks till liv när det står klart att skolsammanslagningen också leder till att laget i amerikansk fotboll i fortsättningen ska bestå av både svarta och vita elever. När en svart tränare (Denzel Washington) dessutom blir chef för laget är konflikten ett faktum. Föräldrar hotar med bojkott och laget består i praktiken av två halvor som varken kommunicerar eller samarbetar med varandra. [I]Remember the Titans[/I] är alltså något så ovanligt som en fotbollsfilm med vissa politiska ambitioner, en film som snarare koncentrerar sig på spelet mellan matcherna än ändlösa skildringar av touchdowns och tacklingar. Istället får vi alltså följa när den nye tränaren genom hård disciplin och marinkårsmetodik försöker skapa ett lag av sina tvångsintegrerade elever. På det första träningslägret tvingar han till exempel svarta och vita att dela rum (vilket genast leder till slagsmål över en Svarta pantrarna-affisch), varje träning är fylld av utskällningar och när samspelet inte fungerar skickar han ut spelarna på extra, stenhårda, träningspass. Som om inte arbetet med laget var svårt nog så pågår det också ett politiskt rävspel kring laget - en missad match kan innebära att den svarte tränaren kastas ut. För i takt med det mixade lagets framgångar blir också staden mer och mer integrerad. Producent till filmen är Blockbuster-skaparen Jerry Bruckheimer som tidigare gjort bland annat [I]Armageddon[/I] och [I]Coyote Ugly[/I]. Det är tydligt att Bruckheimer har en viss känsla för hur mycket socker det behövs för att medicinen ska gå ner - det vill säga hur mycket sentimentalitet som krävs för att en film om rasmotsättningar i ett fotbollslag ska bli en stor publikframgång i USA. Filmen förändras nämligen ganska snart till en effektiv snyftare med klara tendenser mot melodram. Och även om Bruckheimer försökt tämja sina bombastiska tendenser så urartar det ändå i filmens slut då handlingen stannar upp i små tal från huvudpersonerna, ackompanjerade av dånande filmmusik. Kan man svälja de överdrifterna så är [I]Remember the Titans[/I] annars ett effektivt berättat drama för en tonårspubik - en tearjerker om manlig vänskaps många ansikten. . Värre är väl då att filmskaparna, i sin vilja att bevisa rasismens uselhet, gjort många besvärande förenklingar. Som till exempel att de vita killarna i laget bara är tråkiga, endimensionella bufflar med dålig smak - medan de svarta killarna är klichéartat spirituella med smeknamn, elaka skämt om varandras mammor och ständigt på vippen att brista ut i gemensam sång. Ett annat problem, i längden, är att man valt att koncentrera historien till i stort sett enbart processen och konflikterna som rör laget. Det enda publiken får se av de svarta killarnas liv utanför planen är en mikroskopisk scen från en basketplan. På så vis trivialiserar man motsättningarna till att enbart handla om skillnader i skinnets kulör, musiksmak och humor - och aldrig ekonomiska eller sociala skillnaderna. Ett effektivt sätt att undvika allt som skulle kunna bli politiskt sprängstoff.