Play

Caroline Ringskog Ferrada-Noli 14:32 21 Dec 2011

Play handlar inte om invandrare, utan om svenskar. En spegel som hålls upp och skapar moralen, hos tittaren. Historien om fem ortiga killar som rånar färdas direkt till tittarens mörkaste ställen, platsen för moral och hat. Frågan är om man klarar att se filmen utan att tolka den rasistiskt, strunta i att det är bruna och svarta barn som utför ondskefulla handlingar?
Ruben Östlund har inget med det här att göra. Han ser ingen skillnad mellan det psykologiska spel som sker hos elvaåringar och det i ett lärarrum på tiofikat i en bruksort någonstans i Sverige. Det han undersöker är hur man använder makt i föreslagna vakuum.
I De ofrivilliga var det svenskar som var rövhål mot svenskar. I Play är det samma sak, men rövhålen är barn med ortig Göteborgsbrytning. Vi klarar nästan inte av att se hur brutalt det är, men Östlund berättar om det. Bortom kristna värderingar, bortom postmodernismens lugnande förklaringar. Det är information. Det moraliska ansvaret läggs på tittaren.
Play är etnicitetens Dogville. På samma omöjliga sätt som Lars von Trier gestaltar en ensam svag kvinna, gestaltar Östlund invandrarbarn, men liksom Trier aldrig har varit kvinnofientlig, blir Östlund inte rasist. De speglar bara tittaren, ställer frågan – vad händer i ett vakuum där någon har makt över någon annan? För hittills har mänskligheten gjort så här med makt: kramat om den som en liten musunge i sin hand.
Östlund låter den här gången maktutövarna flirta med våra hjärnors minnen av medias "invandrargäng”, Rosengård och somaliska pirater. Han unnar sig att vara konstnär och tar inte moraliskt ansvar. Filmen har ingen knorr och den rasistiska sörja som avtäcks är inte vacker. Filmen är det däremot.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Wrong Turn

"Varje sommar behöver en blodig campingtur, en zombieinvasion eller hajtornado att svepas in i när solen sänker sig över sommarstugor och landsortsbiografer."

Filmrecension: Wrath of Man

"En mans vrede är inte att leka med är sensmoralen i Guy Ritchies återförening med den alltid stoiske Jason Statham efter sexton år isär (sedan Revolver)."