När Carlo Collodis roman blev film i Disneys tecknade version på 40-talet, lyfte man fram de hjärtevarma och sagoaktiga dragen ur den sociala samhällssatiren. Fortfarande idag tillhör Pinocchio en av favoriterna. Den är universell i sitt sedelärande moralspråk om gott och ont: om den dumdristiga girigheten och kärleken till det sparsmakade. Men berättelsen innehåller också ett annat uppfostrande påbud ifrån adertonhundratalet. Här gör man nämligen alltid bäst i att -hålla sig till de egna- (sociala klasserna), vilket klingar en aning falskt i mina 70-talsskadade öron.[P][/P]
I Steve Barrons Pinocchios äventyr har man i välpudrad operettappning lagt tonvikt på det storstilta och perfekta. Men händelseutvecklingen håller ett extremt segt tempo, vilket gör det än mer störande att dubbningen stundtals är i grotesk osynk med de teatrala munrörelserna. Bättre är syrsan Pepe, Pinocchios charmigt tecknade bundsförvant (med Lars Edströms förnumstiga röst). Han smälter in i de verkliga kulisserna, samtidigt som han lättar upp Pinocchios tunga uttryck. Huvudrollsinnehavaren har, intill han blir levande, också han ett datoranimerat ansikte. Med sitt fanermönster och gnistrande ögon ser han sådär sterilt läskig och halvmänsklig ut, och Udo Kier (en av Lars von Triers favoriter bland birollsinnehavare) som spelar den ondskefulle Krösus Lorenzini, gör allt för att lägga vantarna på den -perfekta dockan-. Men trots att Pinocchio bär ett inkarvat hjärta, en kvarleva från surrogatpappan mäster Gepettos (Martin Landau) rosiga ungdom, undrar man vad det är som uppbringar faderskänslor för denna väloljade vedkubbe. Pinocchios konstruktion känns lika metallisk som ihålig.[P][/P]
När han flyter stelt som en pinne längs med den ringlande floden samtidigt som han sjunger hjärteskärande (till sockrad nyskriven musik av Stevie Wonder), kan man inte låta bli att åtminstone dra på mungipan. Själv verkar han lika berörd som en kåldocka.
Skådespelare:
Regi:
