Ondskan

På pappret är upplägget näst intill perfekt. En filmatisering av Guillous ungdomsskildring [I]Ondskan[/I] - så flitigt använd i skolan att den nästan blivit en del av läroplanen. En story som innehåller våld, idrott och en gnutta kärlek - en given hit bland killpubliken. Och en ensemble med den karismatiske nykomlingen Andreas Wilson i spetsen, uppbackad av säkra kort som Marie Richardson och Kjell Bergqvist. Det är nästan så man undrar om inte saker och ting är lite för prydligt uppställda för succé - för är det något som präglar den färdiga filmen så är det bristen på chansningar och överraskningar. Det är svårt att hitta exakta orsaker till vad som egentligen är felet med [I]Ondskan[/I]. Filmen är habilt genomförd och adaptionen från Guillous förlaga har skett så varsamt att man känner igen vissa repliker ordagrant från boken. Ändå vill den riktiga dramatiken inte infinna sig. Berättelsen om huvudpersonen Erik och hans vägran att inordna sig förtrycket och pennalismen på privatskolan Stjärnsberg blir aldrig lika otäck och hatisk som förlagan. Ta till exempel Gustaf Skarsgård som ärkesvinet Otto Silverhielm, han framstår mer som en fjollig överklassfjant än vidare ondskefull. Och precis som de övriga yngre skådespelarna känns han aningen för obekväm och stel i sitt skådespeleri. Bildspråket drar åt samma håll, mottot verkar ha varit "här ska fan inte skakas på någon kamera". Resultatet blir istället snyggt men oengagerande - det måste ju räknas som ett ganska gravt misslyckande när man som publik sitter och tänker saker som "vilken vackert och diskret ljussatt blåtira" istället för att dras med i historien. Att stora delar av en roman försvinner i processen till film är en nödvändighet. Men att en politisk undertext går förlorad samtidigt som man anstränger sig för att se till att skådespelarna simmar frisim tidstypiskt känns svårare att acceptera. Bland de saker som inte finns med i filmen är ett avsnitt där Erik pressas så hårt av skolans styrande att han tar till rena gerillametoder. Maskerad med vad som idag skulle kallas för rånarluva drar han runt kvällstid på skolan och misshandlar sina plågoandar. Men den möjliga - och brinnande aktuella - kopplingen till samtida fenomen som gerillakrig eller anarkistupplopp var tydligen inte i upphovsmännens smak. Istället blir det ett renodlat historiskt drama utan kopplingar till samtiden, och en film som inte på långt när lyckas leva upp till sitt namn. Ondska light känns mer rättvisande.