Om jag vänder mig om

Roger Wilson 19:58 4 Nov 2003
Ibland funderar jag på vad framtidens historiker kommer att dra för slutsatser om det svenska samhället utifrån filmproduktionen år 2003. Att 90% av befolkningen bodde i småstäder i västra götaland? Att alla ständigt var glada, eftersom det enbart producerades komedier? Att Kjell Berqvist var sin tids mansideal? Om man vänder på perspektivet, och letar efter tidsandan redan nu, kommer man snart till den hisnande slutsatsen att den enda av årets filmer som lyckats ta ett grepp på sin samtid är en värmländsk actionkomedi - uppgivenheten, desperationen och knarkandet i [I]Smala Sussie[/I] är en sammanfattning av dagsläget, förklädd till banal komedi. Den enda som kommer att tävla med Ulf Malmros om guldbaggen i klassen samtidsskildring är nog Björn Runge. I hans [I]Om jag vänder mig om[/I] finns det däremot inga avledande manövrar. Att se den är som att råstirra på en muralmålning med ordet zeitgeist skrivet med meterhöga bokstäver, mot en fond av social nedrustning, existentiella kriser och förhållanden som imploderar av sina egna lögner. I Sverige 2003 säljer sjukskrivna sina Rohypnol på svarta marknaden till pundare och ungdomar. Knegare jobbar dygnet runt för att få råd till sommarhuset som de jobbar för mycket för att någonsin hinna använda. Och i en förort väljer ett överklasspar att förvandla sin villa till ett igenmurat skyddsrum. Inte, som för 20 år sedan, av rädsla för Bomben, utan för att hålla omvärlden utanför. Någonstans är [I]Om jag vänder mig om[/I] själva antitesen till Kristian Petris [I]Detaljer[/I]. Där Petri lånar in teaterskådespeleri och Noréns burgna medelklassuniversum skriver Runge själv med köttig realism om både över- och underklass. Även om han på sistone tonat ner sin smak för det makabra, tillåter han sig fortfarande drastiska överdrifter och stiliserade karaktärer. I sitt sammanhang fungerar det också. Som Ann Petréns omåttligt bittra och aggressiva frånskilda kvinna. Eller Pernilla Augusts ångestridna läkarhustru. Finns det någon direkt svaghet i Runges dramaturgiska bygge, är det nog att han vill inge sin publik med hopp. Lyckliga slut känns lika trovärdiga som aliens i Sverige en regnig gråmulen höstvinterdag 2003.
Om jag vänder mig om
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Belle

”Belles” intressanta premiss sjabblas bort i en tråkig ”Skönheten och odjuret”-pastisch. Oscar Söderman uttråkas av anime-veteranen Mamoru Hosoda senaste film.