Inledningvis fanns det verkligen inget att klaga på. Filmer som exempelvis [I]Blood Simple[/I], [I]Arizona Junior[/I] och [I]Barton Fink[/I] berättade att ett nytt, egensinnigt filmskapande hade sett projektorernas ljus - och att kräva mer än så vore futilt i en filmvärld som till stora delar använder sig av karbonpapper som viktigaste arbetsverktyg. Nu har det gått 15 år sedan debuten och min önskan att de intelligenta bröderna ändå någon gång ska göra en intellektuellt eggande film, ett verk som förmår leva ett liv utanför biografen, ter sig mer och mer futil. Och kanske orättvis. Det är ju som bekant lite svårt att pressa vatten ur en sten.
Filmälskandet har bröderna Coen emellertid och självklart intakt. Och det räcker ganska långt. Deras inspiration är direkt kopplad till gångna årtiondens genrer, och här - när de berättar om några förrymda fångars skojfriska äventyr i depressionens Mississippi - är det väl snarast Buster Keatons trakter som parafraseras. Samt en inte helt okänd bestseller: på en presskonferens i våras sa bröderna att deras nya film löst bygger på [I]Odysséen[/I]. Även om det är lite si och så med den igenkänningen (en och annan siren och cyklop passerar dock revy), kan jag inte annat än buga mig inför en sådan kaxighet som reducerar ett kulturfundament till att bara vara ytterligare en av många referenser.
Som vanligt ser vi bundsförvanterna John Goodman och John Turturro dyka upp i förtexterna men som härförare för Coens godhjärtat imbecilla hjältar står denna gång George Clooney (i full Clark Gable-utstyrsel) - vilket faktiskt fungerar förvånansvärt väl. Det är uppenbart att denna lätt överskattade filmstjärna (skådespelare är ett aningen för förpliktigande ord) passar allra bäst när han slipper försöka fingera äkta känslor och i stället får koncentrera sig på ett mer kroppsligt utspel. Och Coens bildsinne firar här, som alltid, nya triumfer. Fotot är slagkraftigt, färgerna tidsenligt "solblekta" och redan i den första panoreringen över Clooney och de andra arbetande straffångarna ser vi, åter-igen, prov på stor och begåvad bildkomposition.
Det mesta är med andra ord som vanligt - och mot slutet infinner sig tyvärr också denna gång en paradoxal känsla av att vara mätt och tom på samma gång. Och jag minns plötsligt min mormors lite irriterande och förnumstiga visdomsord som alltid ljöd när jag inte mäktade få i mig den tredje eller fjärde portionen glass: -Vad ögat vill ha, kan magen inte fördra.
Bonusinfo: Coens referensonani når här sin topp då [I]O Brother, Where Art Thou?[/I] är den film som regissören i Preston Sturges komedi [I]Med tio cents på fickan[/I] ville göra. Meta, sa Bull.
O Brother, Where Art Thou?
Skådespelare:
Regi:
