"Framför allt är det Shakespeares vackra ordsmideri som bär filmen."
Joel Coen
Hail, Caesar!
Bröderna Coens nya Hollywoodpastisch är mer rörig än rolig.
True Grit
När 14-åriga Hailee Steinfeld introduceras och fortsätter med att läxa upp en gubbe som försöker blåsa henne på pengar bugar jag inför Coen-bröderna.
Intolerable Cruelty
Det var länge sedan pastischfilmen levde så här glada dagar. Det senaste året har vi blivit översköljda av filmer som kopplar in sig på en genre, en epok och glatt berättar att det är en "homage". Ibland blir det fantastiskt. Som när Francois Ozons [I]8 kvinnor[/I] använde technicolor-musikalens form för en schizofren m
The Man Who Wasn't ThereSjälvklart skulle inte genrefetischisterna Joel och Ethan Coen ställa skorna och kameran utan att ha gjort en film noir. Denna hårt nedslitna genre som alltför många förälskat sig i och gjort misslyckade pastischer av i modern tid. Jag har dåligt minne, men senast något anmärkningsvärt gjordes var väl Stephen Frears med [I]The Grifters[/I].
Genren, som hade sin storhetstid på 40-talet och början |
O Brother, Where Art Thou?Inledningvis fanns det verkligen inget att klaga på. Filmer som exempelvis [I]Blood Simple[/I], [I]Arizona Junior[/I] och [I]Barton Fink[/I] berättade att ett nytt, egensinnigt filmskapande hade sett projektorernas ljus - och att kräva mer än så vore futilt i en filmvärld som till stora delar använder sig av karbonpapper som viktigaste arbetsverktyg. Nu har det gått 15 år sedan debuten och min öns |
Big LebowskiBröderna Coens (regissören Joel, producenten Ethan) uppenbara rädsla för att berätta något som betyder något, börjar gå mig på nerverna. Som så många andra imponerades jag av genresäkerheten i debuten Blood Simple, även om jag menar att Barton Fink är det enda riktigt originella de släppt ifrån sig. En mästerlig, klaustrofobisk mardröm med John Turturro i sitt livs roll. Men efter Barton Fink har |
Fargo
Det är en speciell känsla att ha varit med under ett inspirerat konstnärskaps begynnelse, utveckling och blomning.
Jag var för ung för att fullt ut uppskatta David Bowie och Neil Young när de var som bäst, jag var foster när Bo Widerberg gav oss Kvarteret Korpen och inte ens en ryckning i pappas äppelknyckarbyxor nä