Minari, ett slags vattenselleri, representerar både en koppling till Korea och en symbolisk liknelse till filmens huvudtema. Vattensellerin, som är vanligt förekommande i det koreanska köket, kan under omständigheter växa rikligt och frodas. Likaså försöker familjen Yi slå rot och anpassa sig till den amerikanska södern samtidigt som de står och balanserar mellan två olika kulturer. Regissören Chung är själv barn till första generationens emigranter och baserar sin senaste och hittills mest personliga spelfilm på minnen ur hans egna uppväxt.
I Minari flyttar familjen Yi från västkusten ner till Arkansas landsbygd för att starta om på nytt och förverkliga sina drömmar. Men medan fadern envist klamrar sig fast vid drömmen om starta jordbruk och sälja koreanska grödor, blir det uppenbart att modern har andra drömmar och alltmer börjar tröttna på makens excentriska försök. Dottern, som är född i Korea, verkar acceptera situationen för vad den är. Men sonen David, som föddes i Amerika och aldrig har varit till Korea, har svårt att förlika sig med sitt koreanska ursprung. Något som blir extra tydligt när mormodern kommer för att leva med familjen. Särskilt relationen mellan David och hans mormor speglar svårigheterna att balansera mellan de olika kulturerna, på ett rakt och humoristiskt sätt.
Men tro inte att det för den sakens skull är en lättsmält och behaglig film, den må vara charmig men Chung lyckas bygga upp en subtil stämning som lämnar en med en naggande magkänsla. För varje motgång på väg mot ett rotat liv, ställs familjen allt närmre bristningsgränsen. Det är svårt att frodas i mellanlandet där ingen del av en själv känner sig hemma.
