John Sayles är en särling inom den amerikanska filmen. Han tillhör de få regissörer som i film efter film står fast vid sina visioner och vägrar att anpassa sig, både i form och innehåll efter strömlinjeformen från Hollywood.
Han både skriver, regisserar och klipper sina filmer och är därmed något så sällsynt som en auteur i 90-talet.
För att kunna finanisera sina independent-filmer tar han regelbundet ströjobb som skådespelare i Hollywood och har där dykt upp i småroller i filmer som Malcolm X och I vildaste laget, men även i mer försumbara B-filmer, en genre som han blev väl förtrogen med under lärotiden hos Roger Corman i slutet av 70-talet.John Sayles har uttryckt sin filmsyn så kärnfullt som att han tycker om att göra filmer om människor och att han inte är någon anhängare av filmkonst. Så var fallet definitivt i den episodiska, genialt konstruerade City of Hope från 1991 som skamligt nog bara släpptes på video i Sverige. En dramatisk väv om konflikterna i en amerikansk stad där osynliga gränser lyftes fram i ljuset och där allt minsann inte var vad det såg ut att vara.Detta tema återkommer i Lone Star, som öppnar oskyldigt med att två militärer hittar en frimurarring och ett skelett i öknen. Den lokale sheriffen Sam Deeds, lysande återhållet spelad av Chris Cooper, börjar pliktskyldigast rota i ärendet, som visar sig vara långt mer komplicerat och delikat än vad någon, inklusive vi åskådare, kunde ana. Sam Deeds tvingas gå tillbaka till sitt förflutna, till sin pappa, den hyllade sherifflegenden Buddy Deeds (som han har ett kluvet förhållande till) och så småningom även till tiden för en tonårsförälskelse i den lilla hemstaden i Texas, just intill den mexikanska gränsen och Rio Grande. Skickligt tvinnar John Sayles samman vad som till en början synes vara lösa, av varandra oberoende trådar och slutligen framträder en föga tilltalande gobeläng av rasism, korruption, lönnmord och äktenskapsbrott.
Det är en berusande njutning att ta del av John Sayles fingerfärdiga regiteknik. Visst lägger han ut försiktiga ledtrådar, men aldrig blir han förutsägbar. Snarare är vi ordentligt bortkollrade flera gånger, men Sayles pusselbitar passar samtliga in, en efter en.John Sayles må säga vad han vill, visst är Lone Star en pratfilm och visst handlar det om människor, men det här är stor filmkonst i det lilla formatet. Och till på köpet får vi en nyttig lektion i modern amerikansk historia. Imponerande.Lone Star
Skådespelare:
Regi:
