Leva livet

Hans Gunnarssons bok [I]Februari[/I] består av en serie ögonblicksskildringar av sorgkantade existenser i en helt vanlig hyreskasern. På varje sida smittas man av den hopplösa känsla som infinner sig i stänkmålade trapphus som solkas av glåmigt vinterljus. Det är inte så lite deprimerande, men det är samtidigt lätt absurt och skildrat med empati. En av 1990-talets bästa svenska böcker. Med denna läsupplevelse i bakhuvudet är det lätt att känna sig nervös inför [I]Leva livet[/I], Mikael Håfströms filmatisering av ovan nämnda bok - trots att författaren själv har hjälpt till med manusarbetet. För filmatiseringar av känsligt skriven vardagsrealism faller ofta platt till marken. Och det börjar riktigt illa även den här gången: inledningsbilden skildrar en gammal Saab som rullar fram på en vindlande grusväg, givetvis filmad genom teleobjektiv och ackompanjerad av vedervärdig stråkmusik. På liknande sätt inleds många svenska slentriandramer. Men man kan snart andas ut. Filmen flyttar in i hyreskasernens mikrokosmos och den där folkhemskt håglösa deppigheten är intakt. Som genom ett kikhål följder vi de trovärdigt överspelade karaktärerna, och på det hela taget är detta en riktigt välgjord variant av Altmans gamla [I]Short Cuts[/I]-formel. Kjell Bergqvist balanserar på gränsen att förvandla sin tafatta karaktär till en "rolig gubbe", men papphammerierna blandas hela tiden med vresighet och genuin ångest. Lia Boysen och Staffan Kihlbom som ett barnlöst par i provrörsbefruktningslimbo är snudd på utmärkta, liksom Fares Fares som åter gör en lågmält komisk dude. Med säker hand trollar Håfström fram spänningar som lätt absurdism i de tighta lägenhetsscenerna. Det är enkelt, rakt på sak och trots att skildringen - som sig bör i en produktion av den här typen < är fragmenterad, känns det ändå inte splittrat. Men det finns ett stort aber. [I]Leva livet[/I] hade varit en fullträff om den TV-teatermässiga ramberättelsen om den pensionsfärdige dammsugarförsäljaren Evert (Fiedler) och hans cancersjuka fru (Ulla-Britt Norrman), hade reducerats till ett minimum. Dessa två karaktärer, som tjänar som ett slags observatörer i berättelsen, blir helt enkelt lite för älskvärda. De förtar nästan udden av den svärta och lyhört skildrade tragikomik som är essensen i [I]Leva livet[/I]. Det luktar anpassning till myten att publiken alltid vill ha lättköpt sentimentalitet. Men okej - låt gå för den här gången.