Kanske är det bara en fråga om självförtroende. Och om tillit. För Quentin Tarantino har gjort det igen. Plockat upp skådespelare ur rännstenen och gjort dem till världsstjärnor. John Travolta var stor i slutet av 70-talet, men knappast i de stora, dramatiska sammanhangen. Efter rollen i Pulp Fiction har han synts ungefär överallt enbart i bärande, dramatiska roller. Nu tillhör han Hollywoods A-lista och tar ut sinnessjuka 20 miljoner dollar per film. Hoppas han skickar en slant till Tarantino då och då. Han har honom att tacka för mycket.
Till nya Jackie Brown handplockade han Pam Grier, stjärna och hjältinna i 70-talets grälla kriminalthrillers med svarta skådespelare i de ledande rollerna, så kallade blaxploitaion-filmer. Till exempel sågs hon i dubiöse Russ Meyers eventuella kultfilm Beyond the Valley of Dolls och senare i intressanta titlar som Scream, Blacula Scream, Foxy Brown och Sheba, Baby. På fullt allvar tycks Tarantino uppskattat dessa filmer, eller i alla fall ha sett Pam Griers storhet, och det ska vi och framför allt hon, vara glad för. Pam Grier är nämligen sensationellt bra i huvudrollen. En enastående utstrålning och hur mycket trovärdighet som helst. Pam Grier är, ser ut som och rör sig som en lågavlönad flygvärdinna som tjänar extra på att smuggla pengar till Mexiko åt Samuel L. Jacksons slemme vapenhandlare. Det är obegripligt att hon inte blev nominerad till en Oscar. Men varken hon eller Tarantino är väl tillräckligt fin för den reaktionära The Academy.
Själva historien, som bygger på Elmore Leonards Rum Punch från 1992, får plats på baksidan av ett frimärke. Jackie Brown smugglar alltså pengar till Mexiko för att dryga ut inkomsterna. På något sätt får Michael Keatons LA-detektiv tips om detta. Hon åker fast, men lyckas till slut lura snutarna åt ett håll och vapenhandlaren åt ett annat. Dock inte utan hjälp. Filmens manlige hjälte är en sliten och trött borgensman, spelad av Robert Forster, även han en skådis från Hollywoods bakgård, som Tarantino här lyfter till Sterling Haydenska höjder. Forster blev i alla fall nominerad till en Oscar, vilket är glädjande.
Om Tarantino med sina två första filmer mest briljerade i dialog och i regi både De hänsynslösa och Pulp Fiction hade ju en uppbruten kronologi så är han i Jackie Brown närmast återhållen i dessa båda grenar. Visst finns här snabb och lysande dialog, men inte på det självändamålsenliga sätt som i de tidigare filmerna. Och visst kan han berätta en historia, men bara när han knycker friskt från Kubricks The Killing och redovisar huvudpersonernas väg fram till "brottet", avviker han från mittfåran.
Men. Jag är väldigt förtjust i Jackie Brown. Det är utan tvekan Quentin Tarantinos bästa film, så här långt. Den här gången imponeras jag mest av personinstruktionen och de långa, långa tagningarna. Och då talar jag inte om öppningsscenen och slutscenen, med långa bilder på Pam Grier även om de också, i synnerhet slutbilden, är synnerligen modiga utan om de långa dialogavsnitten, utan klipp. Oavsett om Tarantino har gjort det som en kärleksförklaring till 70-talets lågbudgettradition då gjorde man långa spelscener av ekonomiska skäl så är det här film för mig när det är som allra bäst. Två timmar och 35 minuter som visslar iväg på strax under en timme och en kvart. Det må inte vara den viktigaste historia som berättats på film och det må inte vara de mest komplexa karaktärerna vi sett. Men Tarantino tar dem på allvar och därför tar jag dem på allvar. Och Tarantino tycks ha blivit vuxen, alla ni som duckade för blodet och våldet i de två första filmerna, kan lugnt gå och se Jackie Brown. När Robert De Niros muttrande hantlangare skjuter Bridget Fondas haschrökande, överåriga bimbo, så får vi inte ens se det i bild. Quentin Tarantino har skiftat fokus. Och jag tittar som aldrig förr.Jackie Brown
Skådespelare:
Regi:
