Holy Smoke

Efter finstämda och allvarsamma lekar som [I]Pianot[/I] och [I]Porträtt av en dam,[/I] har Jane Campion sökt sig tillbaka till, och förbi, de bildliga excesserna och vardagsfantasierna från långfilmsdebuten [I]Sweetie. Holy Smoke[/I] är en film som kommer att väcka blandade känslor. Det finns inget smygfegt, inget ursäktande, inget lagom med den här filmen. Det är också en spretig och mångfacetterad film. Svårfångad. En film som ställer en rad frågor på sin spets utan att ägna någon större energi åt att försöka bena ut svaren. Som utmanar allt från könsroller till uppfattningen om vad som passar sig att visa på film. Som hellre vill störa än underhålla sin åskådare. Det är också en film som känns mer som en andningspaus, ett personligt avbräck för en filmare vars senaste projekt varit både stora och tunga, än som en ny linje i hennes regissörskap. Det verkar som om Campion den här gången helt enkelt har velat ha lite kul, velat hänge sig mer åt det aktuella och lätt utflippade än åt det tidsbundna och rigoröst stilstränga. Men vad hon är gör - Jane Campion känns igen, och hennes kraft och intelligens som regissör förnekar sig inte. [I]Holy Smoke[/I] är inte helgjuten på samma sätt som [I]Porträtt av en dam[/I] var, men den tillhör tveklöst årets mest intressanta filmer. Och även om den skiljer sig från sina föregångare är åtminstone en sak sig lik - det i filmens värld allenastående komplexa kvinnoporträttet. Den här gången är det Kate Winslet som har fått den äran, och hon gör ett mycket övertygande porträtt av en ung, vilsen kvinna som söker efter ett slags mening eller mål med sitt liv. Hon lämnar sin splittrade white trash-familj och åker till Indien, där hon hamnar i sekten kring guru Baba, kärleken själv. Men släkt och vänner, oroliga för allt som inte liknar det hemtama, lurar med fula medel henne hem igen och sätter henne i klorna på Harvey Keitels amerikanske avprogrammerare - en åldrande cowboy med svärtat hår och solglasögon som enligt egen uppgift är världsbäst på att slå sektdillen ur skallen på unga, förlorade själar. Han tar Kate Winslet med sig ut till en stuga i den australiska öknen och där utspelar sig under ett par dagar en kamp med sällsynt intensitet. En kamp om makt och förnedring, men också om desperat kärlek, mellan två lika starka och lika vilsna människor. I denna kamp har [I]Holy Smoke[/I] sitt epicentrum. I farliga och oroligt psykologiska lekar om poänger och förlorade vinster. I en förnedring som är lika skoningslös som den australiska solen. Och i aldrig besvarade frågor. Det som inledningsvis verkar vara ett självklart spelfält med säker utgång, blir till ett kvicksandsgytter där ingen kan vinna. Rollerna byts från den ena sekunden till den andra, lika snabbt som filmen pendlar från övertydlighet till små finmejslade detaljer. Åskådarens sympatier växlar lika fort. Och ingen av karaktärerna är någonsin helt igenom älskansvärd eller helt igenom avskyvärd. "You just can't stand the fact that I have faith, can you?", skriker Kate Winslet åt Harvey Keitel för att i nästa sekund prova yogaställningar framför spegeln samtidigt som hon kokett rättar till bindin i pannan. Kate Winslets tjugoåring har inte direkt något bredband mellan sin kropp och sitt känsloliv, men hon vet att använda sin sexualitet. Och det är här som Keitel förlorar sin kontroll och blir ett viljelöst offer. Mot slutet lämnar filmens fokus Winslet och kommer mer att handla om Harvey Keitels patetiska men ömkansvärda figur. Men bara för en stund, för filmens kärna är Kate Winslet, och hon är lika undflyende oförståelig som hon är omedelbart begriplig. Hennes sökande, hennes flykt och hennes protester behöver inte mer förklaring än de som Jane Campion ger; jag tror att alla kan förstå hennes förtvivlan. Jag tycker om det sätt på vilket Campion nästan leker fram sin film, hur hon blandar tunga och desperata scener med vildsinta, psykedeliska bildsprång. Hur hon låter Winslets och Keitels figurer få all uppmärksamhet, medan birollerna aldrig blir annat än pappersfigurer till för att bilda bakgrund och föra handlingen framåt. Jag tycker om Angelo Badalamentis kongeniala musik, men störst hjälp i berättandet av sin historia har Campion tveklöst av Dion Bebbes fotografi. Med Australiens röda öken som fond blir de skruvade färgerna och smått störda perspektiven fabulösa. Och trots vissa klichébilder - det var länge sedan extrema närbilder på en cigarett var spännande - lyckas fotografiet förvandla landskapet till ett nästan mytologiskt dito, en skarp resonansbotten till karaktärernas känslomässiga kaos. En enda sak hade jag önskat; att Campion hade haft modet att lämna epilogen där den hör hemma - i klipprummets papperskorg.