Hjärtan i Atlantis

Magin när man var liten. När allt skimrade. När det var soliga somrar och snöiga vintrar och en dag kunde räcka i all evighet. När godiset var godare och tv-programmen spännande. När tio kronor var värt en förmögenhet. När allt liksom var [I]bättre[/I], för det var förr. Men jag vet inte, för när jag var liten längtade jag bara efter att få bli stor och bestämma själv. Barnnostalgin får man istället hämta i filmer, som den här - [I]Hjärtan i Atlantis[/I], byggd på en Stephen King-roman. Eller i [I]Stand by me[/I], också efter en King-bok, en film som i både känsla och upplägg påminner om [I]Hjärtan i Atlantis[/I]. Amerika på 50-talet: Elvaåriga Bobby (Anton Yelchin) bor med sin självupptagna, aningslösa mamma i en ganska ruckligt hus sedan pappan - korthajen - gått bort, och det blir inte mycket pengar över. Speciellt inte när mamman mest bara måste köpa nya klänningar till sig själv och definitivt inte den cykel som Bobby så hett önskar sig. Till sin elvaårsdag får han istället ett lånekort på biblioteket. Snyft. Så en dag flyttar en mystisk farbror med övernaturliga förmågor in i deras hus, och Bobby hittar en liten ljuspunkt i misären. Det är här det slår en. Undran. Varför Scott Hicks - som regisserade mästerliga [I]Shine[/I] och vackert stillsamma (men usch och fy för Ethan Hawke) [I]Snön faller på Cederträden[/I] -- vill göra den här, förvisso söta och lite läskiga, bagatellen? [I]Shine[/I] bygger på ett verkligt, otroligt, drama, [I]Cederträden[/I] på en prisbelönt roman (även den med verklighetsanknytning). Kanske ville Hicks med [I]Hjärtan i Atlantis[/I] försöka göra storverk även av en förhållandevis banal historia. Visa att med känslig regi och fantastiska skådespelare behöver en berättelse inte vara djupare än såhär för att beröra någon så starkt allra längst inuti. Precis som när man var liten. Men nu är jag vuxen och kräver mer och därmed återstår endast min goda vilja. [I]Hjärtan i Atlantis[/I] är ytterst välspelad och finstämd. Men den får en inte att skaka, att vika undan, som exempelvis i [I]Shine[/I], inför den filmens komplexitet och medmänsklighet. I [I]Hjärtan i Atlantis[/I] betyder klyschorna ingenting. Helheten ligger där och skvalpar som en fulländat filmad pojkbok. Inget mer.