Henry Fool

Plötsligt lägger Simon ena örat mot gatan. Han lyssnar. Han lägger också ner ena handen, pressar den mot asfalten. Han känner. För på något sätt vet han att hans trista liv ska förändras. Ty längre bort, på andra sidan backen, kommer en luffarliknande gestalt gående. På bara någon sekund förstår vi att det är en man som kommer direkt från fängelset. Han stannar vid Simon, ber honom resa sig upp och frågar var i den här hålan man kan köpa sig en sex-pack öl. Henry Fool har kommit till byn. En korsning av Kristus och en skitig arketyp från en bortglömd B-film. Henry har aldrig varit i den här småstaden förut. Simon och han har aldrig träffats. Men magnetism uppstår. Den tystlåtne, försagde sopåkaren Simon dras till den bullrige, ordrike och ständigt öldrickande Henry. Han skrämmer Simon och han lockar honom. Simon, som lever i ett kaos med sin utagerande, översexuella syster och sin utslitna, pillermissbrukande mamma. En dyster trio. Här landar Henry Fool, här uppmuntrar han Simon att börja skriva poesi - själv har han en ofullbordad bekännelse han drömmer om att publicera någon gång. Hal Hartleys universum består i övrigt, denna gång, av ett kinesiskt deli-par, en präst, en våldsam valarbetare, hans flickvän och dennas lilla dotter. Det här är hans sjätte film, sedan debuten 1989 med [I]The Unbelievable Truth[/I]. Den kom aldrig hit, men hans övriga filmer har alla visats; [I]Trust[/I], [I]Begär, besvär och enkla män[/I], [I]Amateur[/I] och [I]Flirt.[/I] I samtliga dessa filmer arbetar New York-bon Hal Hartley efter principen att film inte är verklighet utan konst. Dialogen är många gånger korthuggen. Eller essentiell, för att använda ett av Hartleys egna favoritord. En stund in i filmen vågar Simon slutligen fråga: - Henry, what did you do? - I got caught. Innan dess har Henry programförklarat sin gestalt med orden: - I go where I will and I do what I can. That's why I'm in trouble.Och han tillägger att "an honest man is always in trouble". När jag träffade Hal Hartley för en intervju i Toronto 1995 berättade han om tillkomsten av kortfilmen [I]Flirt[/I] (som sedan växte till en långfilm). Han höll på att lära sig en ny redigeringsmaskin och för att "be busy and stay out of trouble" så började han jobba med en kortfilm. Man kan alltså spåra en sorts arbetarklassideal hos Hal Hartley, om än av sofistikerad natur. Hans egen pappa var byggnadsarbetare, Simon går och tömmer sopcontainrar. Antingen arbetar man eller så blir man kriminell. I samtliga Hartleys filmer finns en kriminell med. Ingen storskurk, snarare småtjyvar och fifflare. Det är män som har hamnat i "trouble", men det är också ett sätt för Hartley att med enklast möjliga B-filmsintrig kunna göra det han gör med sina filmer - undersöka något han är nyfiken på. Vid de tillfällen då jag intervjuat honom har han ofta återkommit till frasen "It would be interesting to see what happened if...". Film som konst, som sagt. Inte som verklighet. Med den lösa intrigen som stöd gestaltar han hur människor uppträder tillsammans, hur de reagerar inför varandra, satta i en viss situation. I Hal Hartleys filmer undviker karaktärerna nästan systematiskt att ta itu med problemen och de har en enastående förmåga att inte kunna ta beslut. Framför allt inte rätt beslut. [I]Henry Fool[/I] har stora likheter med Hal Hartleys tidigare filmer. Inte minst [I]Begär, besvär och enkla män[/I], där de två manliga huvudrollerna relaterar till varandra ungefär som här. Men medan han tidigare verkligen levt efter maximen att film inte är verklighet utan konst, så tar han i [I]Henry Fool[/I] ett steg i ny riktning. Här blir han mer konkret, mer historieberättande än någonsin tidigare. Intrigen har aldrig haft större utrymme än här. Jag är inte säker på om det är bra eller dåligt. Men jag är ganska säker på att [I]Henry Fool[/I] med sina två timmar och en kvart är i längsta laget. De tidigare filmerna har varit mer avskalade och koncentrerade. Mer exakta. Problemet ligger sannolikt i den långa epilog som Hartley lagt till i [I]Henry Fool[/I]. Efter vad man uppfattat som klimax och final, hoppar filmen plötsligt fram sex år i tiden och låter Henry och Simon mötas en gång till. Han får visserligen ihop det, men det är möjligen ett varv för mycket. Även om nu själva slutscenen innebär en moralisk upprättelse för Henry. Det här är kritik man kan kosta på sig mot en filmare som man sett alla filmer av, en filmare som man har väldigt högt upp på listan av personliga favoriter. En filmare med fantastisk lägstanivå. Jag är nämligen på inget sätt besviken. Hartleys adelsmärken syns överallt - dialogen, det koreograferade rörelsemönstret, husfotografen Mike Spillers precisa foto. Och tystnaden som plötsligt klyvs mitt itu av ett vemodigt gitarriff. Som vanligt är musiken skriven av Hal Hartley. Eller Ned Rifle, som han kallade sig under många år. Henry Fool, vår ställföreträdande Kristus, får förresten en son, så mycket kan jag väl avslöja. Som heter just Ned. Kanske betyder även det något. Jag vet inte. Man gör inte alltid det med Hal Hartley.