När Atom Egoyan gjorde sig ett namn under åttio-och nittiotalet var det som något av en provokatör. Hans filmer tråcklade sig fram någonstans mellan freudiansk sexualitet, verkligheten uppfattad genom hemmavideor och ensamma människor oförmögna att närma sig varandra. Det snåriga thrillersnusket byttes sedan ut mot mer patosdrivna oscarsaspiranter, som nådde sin kulmen med hans mest hyllade film, sorgedramat The Sweet Hereafter. Med de passerade decennierna har Egoyans stjärna svalnat och när jag ser Hedersgästen är det ett famlande efter halmstrån för att hitta någonting som berättigar filmens existens.
Filmen luskar i ett liv levt, som presenteras genom att dottern Veronica diskuterar med en präst hur begravningen av hennes pappa Jim (David Thelwis) ska gå tillväga. Filmen ingår i ett kontrakt med åskådaren: det som följer kommer att vara en gestaltning av det som förs upp i samtalet. Det kontraktet bryts mer eller mindre omedelbart när Egoyan gestaltar Jims subjektiva upplevelser. Det är både slappt och inkonsekvent, vilket återkommer i de flesta aspekterna av filmen. Berättelsen, som bland annat innefattar sexuella inviter till en minderårig via stulen telefon och Jim som i yrket planterar kaninbajs för att utpressa åt sig en konfrontation, är av någon obskyr anledning berättad som ett drama. Med sån fånig långsökthet behöver spänningen drivas upp för att tonträffen inte ska slå helt fel. Egoyan verkar inte hålla med.
Det är få meriter man kan hitta, men en som kommer helskinnad ur den här kalkonen är David Thewlis. Han ger sin karaktär en kufisk oförutsägbarhet i en roll som är så svagt underbyggd att den inte borde gå att göras intressant. Annars är det nästan idel besvikelser. När Egoyan i sina filmer riktade videokameran mot det dunkla undermedvetna gjorde han så med ett utmejslad perspektiv och ett syfte. Syftet låg mellan raderna, men effekten var direkt. Nuförtiden är åttiotalets hemmavideor utbytta mot den purfärska innovationen SMS. Resultatet är lika oinspirerat som det saknar mening.
