Hamsun

Jan Troell gjorde redan med sin långfilmsdebut Här har du ditt liv (1965) ett betydande avtryck i svensk filmhistoria. På senare tid, med filmer som det kusliga samtidsdokumentet Sagolandet och Il Capitano, den isande, naturalistiska undersökningen av ett obegripligt trippelmord, har Troell profilerat sig som en regissör ständigt nyfiken på människors val och irrationella handlingar. Så på något sätt var det logiskt att just Troell skulle ta på sig det krävande uppdraget att förklara den gåtfulle och motsägelsefulle Knut Hamsun på film. Här, som i Il Capitano, med P-O Enquists analytiska skärpa i manus. Knut Hamsun, född 1859, hann bland annat köra spårvagn i Chicago på 1880-talet innan hans författargärning tog fart, med romandebuten Svält (1890). 1920, 61 år gammal, mottog han Nobels litteraturpris och blev norsk nationalhjälte, han "var" Norge, som det heter i filmens inledning. För nationalromantikern Hamsun, en man som lärt sig hata engelsmännens kolonialistiska bravader intensivt, var det därför inte ologiskt att ställa sig på Tysklands sida under kriget. Han trodde på ett starkt Europa, där Norge skulle ha en fri och framskjuten position. Han såg Hitler och detta höll han fast vid in i sin död som en politisk reformator. I en fantastisk scen, kemiskt renad från klichéer, möter Hamsun Hitler och försöker få honom att avstå från "blodbadet" i Norge. Men inte ens då, när Hitler till slut avvisar honom från sitt hem, ändrar han hållning. Detta gör Hamsun till landsförrädare och efter kriget genomgår han en psykiatrisk undersökning och döms till ett ruinerande skadestånd. Troells drygt två och en halv timme långa film är en mästares verk i alla avseenden. Hans lågmälda intensitet, hans känsla för de avgörande detaljerna, hans osentimentala inställning till detta makalösa människoöde, detta komplexa, moraliska dilemma, firar triumfer som, jag tvekar inte, gör Hamsun till en av mina starkaste svenska filmupplevelser. Jag har sett Max von Sydow och Ghita Nørby göra enastående insatser förr, vi snackar två av Nordens mest meriterade och medaljerade aktörer. Men här slår de båda i taket -- samtidigt. I rollerna som Knut och Marie Hamsun, en strindbergsk dödsdans så god som någon, utför de två hudlösa, häpnadsväckande tolkningar. Jan Troell är inte bara en stor filmpoet, han är en lika strålande personinstruktör. Med Hamsun placerar han sig i världsklass.