Hämnarna

Ni har sett reklampelarna på stan några veckor och nu är det dags för världspremiär på filmatiseringen av den engelska 60-talsserien The Avengers, en snäll agentberättelse som på skalan "raffinerade spion- och deckarintriger" hamnar någonstans mellan James Bond och Vi fem (The Avengers totalförbjöds i Sverige när det begav sig, vilket ter sig som en fundamental chock för de av oss som såg den när den häromåret, under kultstämpel, visades på Z-TV). Uma Thurman och Ralph Fiennes gör två agenter, Mr Steed och Mrs Peel, som kallas in när de engelska värdena är i allvarlig gungning. Sean Connerys galne skurk Sir August De Wynter ämnar - om han inte får en massa, massa pengar - lägga hela London under is och snö. Hans motiv till att på detta mycket omständiga sätt skapa en förmögenhet ges inte, men så är detta inte en intrigernas film. Istället är det nostalgins dito. Amerikanska storproducenten Jerry Weintraub sägs ha varit ett stor fan av TV-serien vilket skulle förklara varför detta enbart är en film för de redan, extremt, invigda och på förhand mycket vänligt inställda. Tonen är humoristisk och hela dialogen framställs med ett brittiskt höjt ögonbryn, vilket onekligen innebär ett välkommet avbrott från genrens annars dominerande, krystade amerikanska skämt. Tyvärr hålls denna monotona ton så pass konsekvent att den redan efter en halvtimme har tagit över upplevelsen av hela filmen. Ett litet utbrott av action och sedan kommer någon trippandes med en tebricka; det är kul de två första gångerna men efter ett tag skulle såväl filmen som publiken vara betjänt av en rejäl dos koffein. Några roliga detaljer, som att Steeds agentbil är utrustad med en tekran istället för missiler, och den naivt vänliga attityden, gör ändå nästan Hämnarna sevärd. För barn.