Cordelia Edvardson överlevde Theresienstadt och Auschwitz, kom till Sverige, lärde sig svenska och gjorde en i sammanhanget spektakulär karriär som journalist och författare. Idag är hon 76 och rapporterar fortfarande från Israel där hon nu är bosatt. Det är hennes bild av krisen i Mellanöstern som format SvD-läsarnas bild av regionen, påpekar den enda kritiska rösten i den här filmen. Hon är inte rädd för att kritisera den israeliska sidan, men kanske skulle det vara bra med lite fler infallsvinklar.
Det kan nog stämma i nyhetsrapporteringen, men i den här filmen hade jag nöjt mig med hennes. Rösten som stör mig tillhör Stefan Jarl, som säkert är en fascinerande man så länge han inte jämför sig med Edvardson. Det är inte så att han avbryter - när hon talar glömmer man bort honom helt och hållet. Men plötsligt är han där igen med sina barndomsminnen om hur det var att se bilder från Auschwitz. Han har till och med anställt en liten kille som spelar honom, den unge Stefan Jarl.
Jag vill inte trivialisera lill-Stefans upplevelse. Bilderna är naturligtvis fruktansvärda och Jarl gör alldeles rätt i att visa dem igen i det här sammanhanget. Men lillkillen är en felbedömning. Det är som om Stefans Auschwitztrauma är lika viktigt som Cordelias. Hon talar om hur åldern snart begränsar henne i värvet. Hon har lungproblem, tårgas är farligt, hon rör sig inte lika obehindrat som förr i fält. Det är jobbigt för att - och det här är kanske det starkaste ögonblicket i filmen - arbetet är vad hon tar i stället för ångestdämpande medicin. Ni förstår: att Stefan Jarl också har ångest är i sammanhanget inte särskilt intressant.
När Jarl lärde sig läsa blev han förtjust i tanken på kibbutzer, får vi veta. Jaha? Sedan berättar Edvardson om att de på sin tid producerade landets politiska och militära elit, och om hur den ideologin mår idag. [I]Det[/I] är fascinerande. Till slut blir jag så generad över lill-Stefans perspektiv att jag får lust att dölja ansiktet i händerna. Det känns förmätet att klaga på det här, eftersom jag samtidigt vill hylla den vuxne Jarl. Personporträttet är ett elegant sätt att peka på likheter mellan judiska och palestinska ghetton utan att gå ner sig i det antisionistiska propagandaträsket. Fotot håller mycket hög nivå. Men det känns som om Jarl har fegat lite grann. Det är varken flickan i Auschwitz eller pojken i Mariestad som är intressanta. Det är tanten i Jerusalem, hennes erfarenheter och insikter. De hade gott burit hela filmen.Regi:
