Westerngenrens ansikte har konstant ändrat skepnad sedan filmens födelse, men sällan så radikalt som under sextiotalet och början på sjuttiotalet. Från renrakade dramer (t.ex. Red River (1948) och The Searchers (1956)), ofta med ett gnolande, existentiellt missnöje bubblande under ytan, till män med toviga skägg och värdelösa tänder som inför öppen ridå vänder upp och ner på genren (t.ex. McCabe & Mrs. Miller (1971)). Nu när Kelly Reichardt återvänder till genren som hon gjorde till sin med nybyggarodyssén Meek’s Cutoff (2010), så målas en liknande utveckling återigen upp.
Med First Cow är släktbandet till Robert Altmans McCabe & Mrs. Miller svårt att missa och förkroppsligas genom att den övervintrande Altmanfavoriten René Auberjonois gör ett kärt gästspel. Likt Altmans film utspelar sig First Cow snarare i kylslagen höst och bland gulnade löv än i ogreppbara öppna vidder. Cookie (John Magaro) och King-Lu (Orion Lee) har fogats samman genom slumpen och, med kurrande magar som incitament, börjat baka och sälja friterade degknyten i en liten nybyggarstad någonstans i Oregon. Efterfrågan av deras delikata bakverk verkar ändlös, men det är bara en tidsfråga innan traktens patriark Chief Factor (Toby Jones) inser att de stjäl mjölk från hans importerade mjölkko när solen gått ner. Det är nämligen den första, och änsålänge enda, kon i hela Oregon.
Till skillnad från sjuttiotalswesterns melankoliska ironi är Reichardts film präglad av kamratanda och nyfikenhet. Hon dekonstruerar inte genren lika envetet som de bistra sjuttiotalsmännen, utan utnyttjar snarare en tidigare etablerad alternativ westernvärld i det höstruskiga Oregon. Cookies och King-Lus relation porträtteras inkännande och lyfter verkligen fram deras genuina kompisband, som sträcker sig längre än vad de vinner på att hålla ihop. Nyfikenheten kommer fram som tydligast i hur scenerna får andas och tillåter en att insupa tidseran, inte minst genom den väl genomarbetade dialogen som målar en tid i ständig förändring.
Bilderna fotograferas med ikonisk tyngd i academy ratios avsmalnande ramar, samtidigt som texturen är jordnära och taktil. Framåt slutet blottas filmens kanske enda uppenbara brist när den stora dramatiska vändningen ska ske och manuset tillåter saker att hända för att de behöver hända, som plockat ur ett slappt thrillermanus. Möjligtvis är den Robin Hood-anstrukna tematiken inte helt färsk heller, men det kompenseras med ett hantverk av högt märke.
Även om filmen begränsas av sina skönhetsfläckar så är den ändå ett av de bättre bidragen de senaste åren till westerngenren. En genre som med hjälp av Reichardt fortsatt andas frisk luft och tar nya uttryck.
