En vit, vit dag

Calle Wahlström 09:00 6 Feb 2020

Hlynur Palmasons dimbeslöjade drama En vit, vit dag lyckas med berättarteknisk vigör gjuta liv i den tjänstlediga polisen Ingimundurs (Ingvar Eggert Sigurðsson) motvilliga sorgearbete och toxiska maskulinitet. I filmens inledande scen, där den vita dimman är så tjock att den tycks sluka allt i sin väg, kör Ingimundurs hustru av vägen och omkommer. Istället för att klippa till någon tårfylld begravning eller genast introducera sorgespelets aktörer, som brevid Ingimundur främst består av hans älskade dotterdotter Salka (Ída Mekkín Hlynsdóttir), etableras årstidernas gång med en serie bilder på en bondgårdsbyggnad under renovering. Det är vackert och tålamodsprövande i belönande bemärkelse.

När vi väl möter Ingimundur två år efter olyckan pratar han inte om den. Inte med Salka, sin dotter, gamla kollegor eller ens sin psykolog. Han är överhuvudtaget oförmögen att sätta ord på några känslor. Och sörjer, det gör han när han tror att ingen ser. Det är i en av dessa stunder, när han går igenom några av hustruns gamla tillhörigheter, misstanken om att hon bedragit honom får fäste.

Ingimundurs svartsjuka eskalerar i vad som egentligen är en ganska banal berättelse om den typ av manlighet som är karg, ensam, inbillat stark men egentligen bara giftig. Den typ av manlighet som när possessiva hämndbegär och är rent skadlig. Ett lika frånstötande som förutsägbart beteende som det trots Sigurðssons precisa spel varit rätt ointressant att betrakta om det inte varit för den kreativa hanteringen.

I sin andra långfilm lyckas Palmason förvandla det förutsägbara till något säreget och överraskande. Ja, till och med vackert. Det är särskilt i Maria Hausswolfs fotografi och Julien Krebs Damsbos klippning filmen hittar sitt fäste. Och inte bara i de dimmiga inledande bilderna. Där Ingimundur saknar ord är filmen rik på just bilder. Språkförbistring flankeras av svävande montage. Visst kan dessa tangera ett slags skälvande naturromantik som ibland börjat kännas som en slentrianmässig urkraft i nordiska produktioner, men Palmason fintar påhittigt bort de värsta schablonerna.

Hvítur, Hvítur Dagur
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Marie Curie

"En festival av nerver, glow-in-the-dark-pipetter, fjärrskådande blickar mot horisonten, nakna kroppar på en äng och flashbacks från en strålande dödsbädd."

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!