Drömmarnas värld

Det ska först och främst sägas att Drömmarnas värld är en imponerande film. Rent tekniskt. Jag tror aldrig att jag har sett en film där specialeffekterna (som vann en välförtjänt Oscar) har gjort mig lika stum av beundran. Vissa sekvenser gränsar till filmmagi, och alla som är det minsta intresserade av filmiska specialeffekter borde pallra sig iväg och se filmen. Men när det är sagt kan också tilläggas att filmen därutöver inte bjuder på mycket att gapa av beundran över. Det skulle i så fall vara Annabella Sciorra, som med sitt återhållna men samtidigt uttryckfulla spel och klassiska filmstjärneutstrålning gör sitt bästa av manusets torftiga möjligheter. I en slowmotionspäckad timotej-inledning träffas Chris (Williams) och Annie (Sciorra) i ett obestämt men bergsfyllt landskap någonstans i Centraleuropa. Hon brer ut sin röda sjal i gräset och han slår sig ner, typ. Det visar sig att de är själsfränder, och de lever i ett lyckligt, harmoniskt äktenskap tills de två barnen dör i en bilolycka. Annie får ett sammanbrott, hamnar på psyket men med Chris hjälp klarar hon sig ut. Då dör Chris i en bilolycka (jo, det är sant!) och kommer till himlen. Det blir för mycket för Annie, hon tar livet av sig och kommer till helvetet. I himlen hör nämligen inga självmördare hemma. Men likt en Orfeus på jakt efter sin Eurydike ger sig Chris med hjälp av en spårare (von Sydow) ner i helvetet för att leta reda på sin Annie. Det kommer inte som en överraskning att läsa att den nya zeeländska regissören Vincent Ward utbildade sig till konstnär innan han gick över till filmen. Berättelsen om hur Chris dör och kommer till himlen och helvetet är en saga tydligt inspirerad av lätt igenkänliga konstnärers verk. Helvetet är rena Hieronymos Bosch-plagiatet, och himlen visar upp tablåer från såväl oljefärgs-tung tysk romantik som akvarell-lätt italiensk renässans. Den delen av filmen sprakar alltså inte av fantasi, uppfinningsrikedomen ligger snarare på det mer praktiska planet - att man har klurat ut fantastiska sätt att animera dessa gamla konstnärers drömmar.Därmed blir det också alltför uppenbart att manuset bara är till som en ursäkt för dessa filmiska specialeffekts-excesser. Och ingenting kan dölja att detta är en både seg och obehagligt moraliserande historia, framförallt i sitt medeltidsaktiga fördömande av "självmördare" men också i sitt löst påklistrade slut. Man kan lugnt säga att filmen inte lyckas leva upp till de löften som tekniken och filmens text ger.