Dr T och kvinnorna

Inledningsscenen är förstås lång, utan klipp, magnifik, rörig och skrikig. Kring disken i väntrummet hos gynekologen Dr T väntar kvinnor från Dallas överklass på sin tur. Det är kindpussar, iskalla leenden och hormonsvängningar vart man än tittar. Och bara några enstaka ord går att urskilja från kacklet. Kacklet som ligger som en röd tråd i den här filmen, kacklet som hörs så fort mer än tre kvinnor är i ett rum samtidigt. Dr T (Richard Gere) är inte bara en skicklig och varsam gynekolog. Med tiden har han också finslipat sin charm och sitt lätt flörtiga sätt, så att större delen av kundkretsen snarare verkar komma dit för att träffa honom några minuter, än för några verkliga sjukdomar eller problem. Hemma fungerar det däremot inte med charm. Dr T:s fru Kate har gått in i en psykos och börjat uppföra sig som ett barn. Dessutom störs husfriden av förberedelserna för äldsta dottern Dee Dees bröllop. Och så har det börjat en ny kvinnlig golfinstruktör på golfklubben, ytterligare en kvinna som distraherar Dr T. För kvinnor finns det gott om i den här filmen. Manuset är skrivet av samma Anne Rapp som skrev [I]Cookie´s Fortune[/I], och på nytt rör vi oss i kvinnoland. Altman har samlat en fantastisk ensemble kring sig - lite som en amerikansk [I]Gossip[/I] - där alla generationer är representerade, från 22-åriga Kate Hudson till 73-åriga Lee Grant. Men trots att kvinnorollerna är många, finns det inte särskilt mycket spelutrymme för aktriserna. På grund av kacklet. Uppstår det inte naturligt i scenerna med alla dessa neurotiska överklasskvinnor, så lägger Altman på en ljudmatta av exalterade kvinnoröster. De enda som riktigt lyckas gå igenom denna kakafoni är Laura Dern, som en lätt alkoholiserad duninklädd frånskild svägerska, och Shelley Long som den präktiga och lojala klinikassistenten. Men de är undantagen, för trots alla dessa kvinnor så råder det aldrig någon tvekan om att historien kretsar kring Dr T och hans överlevnadsstrategier i en kvinnovärld, som den enda lugna punkten i ett annars stormande hav av östrogen. Altman lyckas förstås på sitt vanliga drastiska sätt vara både underhållande och oroande. Men att det här är en av hans mer lättviktiga historier framgår med all tydlighet när vi närmar oss upplösningen. Då verkar det vara viktigare för Altman att slänga in lite storslagna katastrofscener än att följa sin historia till ett slut.