Doxa

Vi gillar att klaga på svensk film på de här sidorna. Det är lite rättshaverist-varning, faktiskt: Hade vi inga filmsidor skulle vi nog sitta på kammaren med reseskrivmaskiner och knattra ut insändare undertecknade Front Mot Marianne Ahrne. Därför måste det här sägas lite extra tydligt: det pågår ingen generell kris i svensk film. På sin höjd i svenskt manusförfattande. Nej, det är snarare fantastiskt att ett så här litet land, bland alla polisfilmer och körpekoral, varje år ändå lyckas producera några riktigt intressanta eller till och med bra filmer. [I]Doxa[/I] tillhör såtillvida samma spår som [I]Om jag vänder mig om[/I] eller [I]Gitarrmongot[/I], att den beskriver samhället utan att det ändå är alldeles tydlig vad som är poängen. Kanske att problematisera den politiska vänsterns generationsklyftor från den äldre generationens perspektiv, och den feministiska samhällsutvecklingen från den yngres? Huvudpersonen Sanna är dotter till en fackligt aktiv fabriksarbetare som nu är döende i cancer. Hon tycker inte han får den hjälp han behöver och börjar i sin frustration nysta i varför han egentligen blivit sjuk. Tyvärr är Sanna den där typen av "stark och självständig" som springer ut och smäller dörren bakom sig när folk vägrar förstå hennes ståndpunkt. Titeln betyder ju åsikt eller föreställning, som i "ortodoxi" (representerad i filmen av de parodiskt onda kapitalisterna) eller "heterodox", av avvikande lära. Ju mer pressen på Sanna ökar, desto orimligare verkar alla andras agerande och värderingar. Till slut får hon förstås tokbryt och en konflikt med VD:n på farsans gamla arbetsplats blir oundviklig. Eva Rexed i titelrollen är ruskigt bra, skör och kantig. Blir Rexed berömd i år är det väl för det lökiga polisdramat [I]Carambole[/I], men lägg nu på minnet att den inte är representativ för hennes verkliga begåvning. Cilla Jelf som bästisen Jessica är en svensk Martha Plimpton. Mask och kostym ska ha en eloge för att tjejerna ser genuint risig ut hela tiden, inte anarkist-chic light utan osminkade, med katastrofala frillor. Freddie Wadling är inte så snygg han heller men har en uppriktig närvaro som många svenska teatergubbar borde ta sig en närmare titt på. Kristian Levring och Leif Magnussons manus försöker undvika thrillerfällorna och det är bra. Men gör man en film om moral med ett brott i centrum måste man åtminstone låtsas bry sig om intrigen. Dels för att det funkar kommersiellt, dels för att poängen med subtext är att man läser ut den mellan betydelsebärande rader. Då kan inte bolagscheferna tala om "det här isoleringsmedlet" som om de inte visste vad giftet de tillverkar heter. Och som ett generellt tips åt alla som skriver film i Sverige: voice-over fungerar så sällan att jag tycker vi ska låtsas att det alltid är fel.