Vi gillar att klaga på svensk film på de här sidorna. Det är lite rättshaverist-varning, faktiskt: Hade vi inga filmsidor skulle vi nog sitta på kammaren med reseskrivmaskiner och knattra ut insändare undertecknade Front Mot Marianne Ahrne. Därför måste det här sägas lite extra tydligt: det pågår ingen generell kris i svensk film. På sin höjd i svenskt manusförfattande. Nej, det är snarare fantast
Torkel Petersson
Mamma, pappa, barn
Näst efter bibelfilmatiseringar är den allra svåraste genren romantisk komedi. [I]Mamma, pappa, barn[/I] nosar ändå lite vågat på formen. Torkel Petersson spelar pappaledige vägarbetaren Jonny som går på babyrytmik (BABYRYTMIK!) med knodden - och just så där förlägen som han ser ut kunde Hugh Grant med fördel vara, medKopps
Josef Fares, syrierörebroaren som gett actionslackergenren ett charmigt slängigt ansikte, är ju inte lika tuff som man kan tro, invandrarungetugget till trots. I hans nya film [I]Kopps[/I] - uppföljaren till stormsuccén Jalla Jalla" - radas mesmännen upp, poliser och allt. Mest självlysande den milde receptionisten (Eri
Gamla Män I Nya BilarJag älskar Guy Ritchies dialogtunga kriminalkomedier som Snatch, men har ändå svårt med de våldsamma, homofoba, rasistiska svinen som befolkar Anders Thomas Jensens
manus i samma genre. Kanske det är för att de är danska?
Machobullshit är liksom mindre kul när det kombineras med
igenkänningshumor. Får man tycka att en svensk nekrofil misogynistisk seriemördare är rolig? Är jag rasist som garvar |
Jalla! Jalla!
En slipad reklambyrå hade knappast kunnat skapa myten kring Josef Fares mera effektivt. Fares karriär började som produktiv nollbudgetfilmare i hemstaden Örebro, men hans hemmagjorda actionfilmer tog snart honom hela vägen in på Dramatiska Institutets regilinje. Där utmärkte han sig, både med sin utländska bakgrund men