Dead Man

När Jim Jarmusch debuterade med Stranger Than Paradise (1984) tog han världen, eller i varje fall Cannes-festivalen, med storm. Filmen, en sorts mini-odyssé från New York via Cleveland till ett sunkigt motell i Florida var ett solkigt porträtt av Amerika, skildrat med invandrarens rena och oförstörda blick av det nya hemlandet. Jarmusch berättade i tablåer som gav effekten av ett fotoalbum, eller av hemvändande vykort, en idé som var kongenial med sitt innehåll. Tablå-formen har återkommit i senare Jarmusch-filmer, men aldrig så klokt och riktigt använd som här.I hans senaste opus, Dead Man, som hittar till den svenska repertoaren två år efter visningen i Cannes, blir emellertid greppet med tablåer till ett ihåligt formspråk som snarare skvallrar om ett desperat försök att väcka liv i berättelsen.Johnny Depp spelar revisorn William Blake, vars föräldrar just dött. Blake sitter på tåget från Cleveland - igen, alltså - västerut mot linjens ändstation Machine. Där är han utlovad arbete på en fabrik. Tiden är gissningvis i början av seklet. Tåget är fullt av långhåriga och skäggiga buffeljägare och Jarmusch hinner med ett oräkneligt antal bilder i och utanför tåget innan vi äntligen är framme i Machine. Väl där är jobbet redan taget från Blake. Fabrikens chef, spelad av Robert Mitchum, kör till slut iväg Blake med gevärspipans hjälp.Blake tillbringar natten med en kvinna, vilket så småningom leder till att han skjuter ner en man som olyckligtvis visar sig vara son till fabrikören Mitchum, så nu blir det klappjakt i skogen på Blake. Tre prisjägare sätts efter honom, och själv slår Blake följe med en indian som kallar sig -- Nobody. Denne indian, till förvillning lik en nutida new age-predikant i språket, är helt förvissad om att Depps revisor William Blake är identisk med den egensinnige brittiske diktaren William Blake, som dog i början av 1800-talet. Detta upptar en icke försumbar tid av filmens dialog, till ingen nytta eller ledtråd för åskådaren, ska tilläggas.För sedan Blake väl gett sig in i skogen och träffat indianen är Dead Man en enda långsam och bitvis prövande transportsträcka. Visserligen är Robby Müllers svart-vita foto både smakfullt och avvägt, den väldiga skogen i Oregon har möjligen aldrig varit mer väldig än just här, men vad vi får av Jarmusch under större delen av de två timmarna, är snarare tid att fundera över filmens mening, än någon mening med filmen. Och inte gör Neil Youngs ofrivilligt komiska gitarrgnäll stämningen vare sig ödsligare eller tydligare.Jag förstår kort och gott inte vad det är Jarmusch försöker säga. Visst, jag kan hosta upp en och annan välvillig tolkning rörande den moderna amerikanska civilisationens tidiga sönderfall eller något politiskt korrekt om indianer, men nu är det väl Jarmuschs och inte min uppgift att veta vad han vill säga.Möjligen kommer en och annan av oss att till slut bli nyfiken på vem fan den där poeten William Blake egentligen var, och kanhända för åtminstone det något gott med sig.