Bröd och rosor

Ibland är det så orättvist att solidaritet, goda intentioner och en vilja att få människor att våga ta ställning förfaller till ett lamt och tröttsamt missionerande. Ken Loach är en oerhörd regissör med ett brinnande patos, men ibland riskerar han tyvärr att tangera just något av det ovanstående; något som blir lite ältande och så korrekt att det nästan blir själlöst. Där det inte finns plats att teckna mångbottnade personporträtt eftersom det skymmer massans meningar eller där personers handlingar så gärna ska passa in i påvisade mönster att nyfikenheten blir som bortblåst och det oförutsägbara slutat att existera. Visst finns det behov av sanningssägande, men det finns också tusen medel för att nå ett och samma mål. Framför allt riskerar Ken Loach att hamna i fällan när han ska teckna stora, politiska mönster. En icke-närvaro som han nästan helt lyckades undvika i till exempel [I]Mitt namn är Joe[/I] genom att ge oss ett nära och lyrhört personporträtt. I [I]Bröd och rosor[/I] - Ken Loachs första film som utspelar sig i USA och den tredje filmen i samarbete med manusförfattaren Paul Laverty - kastas vi in i hetsiga scener när ett antal mexikanska flyktingar tar sig över den amerikanska gränsen. Snart sätts fokus på en av dem, Maya (Pilar Padilla), som kommit till USA för att försöka skapa sig ett drägligare liv hos sin syster Rosa (Elpidia Carillo) som flydde dit när hon var ung och som sedan dess varit den mexikanska familjens tyngsta försörjare. Men [I]Bröd och rosor[/I] är inget familje- eller relationsdrama. I stället får vi följa med på en utflykt i de tusen turer som de olika fackförbunden och deras representanter får gå igenom för att få massorna av okvalificerade arbetare att inse värdet av att organisera sig. Invandrarna och de lågutbildade amerikanerna är ofta så rädda om sina jobb att de inte vågar ställa några som helst krav på förmåner, löneförhöjning eller försäkringar. Just Maya och Rosa jobbar i den förbisedda städbranschen, men i ett av de mäktigaste, viktigaste och glassigaste huskomplexen i staden. Den första gången Maya träffar på organisatören Sam (Adrian Brody) jagas han i byggnaden och hon gömmer honom i sin städvagn. Politisk slapstick? Nej, men farligt nära. Några scener där Sam föreläser kunde man gott varit utan, men som tur var parerar Ken Loach de flesta hinder och lyckas till slut övertyga om att [I]Bröd och rosor[/I] bär på en innerlighet och karaktär som sträcker sig vidare och längre än politiska pamfletter.