Med Brevfilmen är den nyblivna 80-åringen Stefan Jarl tillbaka med en kapitelhistoria i tio avsnitt som skildrar regissörens brevväxling med den danska filmmakaren Carsten Jensen. Med den åldrande regissörens blick följer vi hur den vänskapliga brevväxlingen som inleds med ett cancerbesked, övergår till ett handfast dokumenterande av de funderingar som uppstår under dagarna mellan maj 2018 och juli 2020. Pandemin finns där, men förblir tacksamt avlägsen.
Istället för en daglig rapportering av landets smittspridning skildras naturen och årstidernas gradvisa förändring, den avbefolkade landsbygden och samhällets utveckling. Det är ett enkelt och nedtonat formspråk som passar legendaren. Och filmen är på många sätt en konklusion av Jarls långa arbetsliv.
Ett besök görs hos den då 91-åriga, men nu avlidna Jan Myrdal och hans imponerande bibliotek. Ett annat nedslående besök hos olika forskare och experter som vidareutvecklar de resonemang som presenterats i filmerna Underkastelsen och Godheten. Visst finns här spår av den kultförklarade trilogin De kallar oss mods, Ett anständigt liv och Det sociala arvet, men framförallt ryms här en beskrivning av livets och samtidens flyktighet, som med förekommen anledning passar särskilt väl.
Brevvännen Carsten Jensen kommer själv aldrig till tals i denna brevfilm, perspektivet är helt och hållet Stefan Jarls. Och även om jag kan sakna dialogen emellan vännerna, är Brevfilmen en rörande skildring av det vardagliga och händelselöst stilla. En film som kanske inte inger några nya insikter, men som med Stefan Jarl stadiga blick och ödmjuka oro inför samhället, vaggar in mig i ett välbehövligt lugn.
