Någon borde genast införa ett totalförbud mot att sätta fejkade ärr på skådespelares kinder som ett sätt att markera att någon är en skurk. Kanske borde förbudet kompletteras med att det ska vara omöjligt för regissörer att skildra svensk idyll genom bilder på moderliga kvinnor som bakar bullar i röda stugor med vita knutar. Orsaken till mitt förbudsivrande är förstås att jag just sett den senaste Beck-filmen, där slappa schabloner som vanligt snarare är regel än undantag.
[I]Hämndens pris[/I] är den nionde Beck-filmen med manus av Rolf Börjlind (numera förstärkt med hustrun Cilla), och just nu håller dessutom ytterligare sju delar av serien på att färdigställas - de flesta av dem direkt för TV, men ytterligare en är tänkt för bio. Efter att ha sett [I]Hämndens pris[/I] är det bara att konstatera att svensk films flitigast utnyttjade varumärke nu är mer utslitet än vanligt.
När förra omgången Beck-filmer kom, 1997, talades det mycket om att man skulle flytta Sjöwall-Wahlöös Martin Beck in i 90-talet, Beck - The Next Generation, liksom. Med friskt mod (och ganska dåliga resultat) tog man sig an pedofili, rollspel och ravekultur. I [I]Hämndens pris[/I] är zeitgeistmarkören polismord - ett ämne i allas medvetande, även om upphovsmännen hävdar att manuset skrevs redan före det att Malexander blev en rikskänd ort.
Tyvärr räcker det inte med tidstypiska ämnen för att ge [I]Hämndens pris[/I] den nerv som skulle behövts. Istället blir det som att sitta med en Beck-checklista när man ser filmen. Obducentscenen, livskrisen, kartpekandet, Gunvald Larsson- misshandeln, grannen som bjuder in på en stänkare. Bäst fungerar de inslag som börjar närma sig självparodin - det är punktinsatser som Mikael Persbrandts okvädingsord och Ingvar Hirdwalls förvirrade monologer som är filmens höjdpunkter. I övrig går allt på halvfart - Peter Haber är suddig i konturerna och avdelningens nytillskott Sara Beijer (Sophie Tolstoy) verkar vara en osedvanligt trist figur. Dessutom har man drastiskt slopat seriens verkliga signum - de ambitiösa sidointrigerna som gjorde rollfigurerna till personer av kött och blod. I stället blir det slätstruket och ofarlig, och skildringen av Stockholms undre värld blir aldrig trovärdigare än det ditsminkade ärret på Matti Berenetts kind.
Skådespelare:
Regi:
