Förtjänar vi verkligen #Barbenheimer? Den kulturella meme som växt till en superhajp om att göra en double feature med de båda diametralt olika filmerna som har premiär samma dag. Christopher Nolans Oppenheimer och Greta Gerwigs Barbie. Frågan många ställer sig är, vem kommer vinna slaget om biobesökarna? Rent kvalitativt har vi nu svaret. Det är oavgjort, båda är smärre mästerverk. Barbie är egentligen mer än vad vi förtjänar – en feministisk och metahysterisk visuell fest som uppfyller alla förväntningar.
Allt är perfekt i Barbieland. Varje dag blir till en perfekt dag för Barbie, tills en existentiell kris plötsligt dyker upp och en reva uppstår mellan Barbieland och vår värld. Det blir upp till Barbie att lösa problemet. Stereotypiska Barbie, det vill säga, för det finns ju mer än en Barbie. Den verkliga världen visar sig inte vara som Barbie tänkt sig. Alla jämställdhetsproblem är inte alls lösta. Männen kommer med sexistiska kommentarer och Barbie fylls av en känsla hon aldrig haft förut. Hon får veta att det heter ångest. Dessutom beskylls hon för skeva kroppsideal, konsumism och kapitalism. Ken å sin sida, upptäcker till sin glädje en värld som styrs av män…
Många höjde förvånat och glatt överraskat på ögonbrynen när det annonserades att det var den Oscarsnominerade regissören Greta Gerwig (Lady Bird, Little Women) som skulle göra långfilm av den anatomiskt tveksamma dockan från femtiotalet. Tillsammans med Noah Baumbach (Marriage Story, Frances Ha) har hon skrivit ett manus som utmanar The Lego Movie i att vara självrefererande och lekfull. Det märks att filmmakarna haft kul, inte minst märks det hos Margot Robbie (Barbie) och Ryan Gosling (Ken), vars magrutor är så väldefinierade att de skulle få grabbarna i 300 att skämmas. Speciellt Robbie är extraordinär i att ingjuta sin perfekta plastkaraktär med ett överraskande djup.
Diabetiker borde bli varnade för sockerchocken i scenografin och kostymerna. Så mycket neon-rosa och blått. Om dessa två avdelningar inte får guldstatyetter är det en skam för branschen. Visuellt är det en brakfest och detaljerna så många att det krävs flera tittar för att riktigt kunna uppskatta dem alla.
Filmen är både en hyllning och en drift av varumärket Barbie och dess corporate overlords Mattel. För i all denna satir är det lätt att glömma bort att det är en lång reklamfilm för en leksak. Men när det görs så bra, vad spelar det för roll? Om Barbie kommit i form av ett lyckopiller hade vi alla varit beroende när vi lämnade biosalongen. Den är eskapistiskt fånig, smart, vågad, känslosam och livsbejakande rolig. Barbie gör dig glad. Vad kan vara bättre än det? Come on Barbie, let’s go party!
